Astrid Alm

En berättelse i två delar skriven av Astrid Alm som bodde på Kronobergsgatan 12. Här följer första delen av Astrids berättelse om livet på Bergåsa och Västra Mark då hon var barn på 1920-talet. Texten har tidigare publicerats i Kaulskroniten 2-1991 som ges ut av Föreningen Gamla Carlscrona.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Bergåsa och Västra Mark på 1920-talet


Av Astrid Alm

Bergåsa, Kronobergsgatan.

Bergåsa, Kronobergsgatan.

Mitt i gatan växte en hög björk. Där slutade Bergåsa. En smal, krokig och stenig kärrväg fortsatte uppåt Västra Mark.

Vårt hus, nummer 62, var det sista på Kronobergsgatan. Vi hade bara en enda granne med gemensam tomtgräns, nr 60. Åhströms. Therese Åhström var vår faster.

Jag är född 1919, yngst av fyra syskon. Vår far, Fritz Linnander, var kamrer Vid “Lifränte- och Kupitalförsäkringsanstalten i Blekinge”, med kontor på Ronnebygatan. Vår mor, som haft yrkesarbete i yngre är, var hemmafru liksom alla anda Bergåsamammor. Och liksom alla andra hade Vi fast hemhjälp -jungfru hette det på den tiden.

Det fanns alltid någon vuxen hemma, antingen vår mor eller jungfrun. Vi behövde varken daghem eller ordnade aktiviteter. Vi kunde utmärkt väl sysselsätta oss själva. Vi hade ju Västra Mark, vår stora lekplats. Det var ett paradis för barn med sina grandungar, flatberg och knallar, bäckar och klätterträd. Och inte minst stränderna.

Våra föräldrar byggde hus och flyttade ut på Bergåsa omkring 1912. Enligt den ursprungliga stadsplanen skulle Kronobergsgatan börja borta vid Blåport och gå i en lång båge genom Galgamarken. Men på 30-talet, när planen ändrades, fick vi byta nummer från 62 till 12.

Vårt barndomshem står fortfarande kvar, och är sig ganska likt, liksom de flesta av de gamla Bergåsahusen. De var gediget byggda från början och tålde att moderniseras flera gånger om. Omgivningarna är ju däremot totalt förändrade.

De flesta Bergåsahusen var av trä, målade i ljusa färger, gult, grått, vitt, med liggande eller stående panel. Många hade brutet tak, en del av plåt, men vanligast var papptak, som måste tjäras ofta för att hålla tätt. Runt tomterna gick spjälstaket, också ljust målade.

Många av husen var tvåfamiljs – hyran hjälpte till att betala de dyra lånen. Några mindre hus var enfamiljs, men båda sorterna beboddes av sina ägare som oftast hade byggt dem och tänkte bo där till döddagar.

En tredje sorts hus hyrdes ut av byggmästaren, det var stora enfamiljshus för dem som behövde stora utrymmen.

Järnvägsgatan, omdöpt till Sunnavägen 1934.

Järnvägsgatan, omdöpt till Sunnavägen 1934.

Bergåsa – det är fyra korta gator i ungefär nord-sydlig riktning och två långa i öst-västlig. Östligast Järnvägsgatan, parallellt med järnvägen. Den är helt plan. Sedan kommer Korpralsgatan, som är betydligt brant. Den krökte och bytte namn till Erik Dahlbergsgatan, och fortsatte till den delen av Västra Mark, som var bebyggt på den tiden.

Kronobergsgatan är ännu brantare. Och Bondegatan är stupbrant. Vasagatan börjar på Bondegatans höjd, går mitt igenom Kronobergs- och Korpralsgatorna och slutar mitt i Järnvägsgatan. Ingen av dessa gator var belagd på 1920-talet, och ingen hade trottoar.

Walhallavägen, den ljusblå spårvagnen 'lådan' där Karlskrona Stads Spårvägar hade sin ändhållplats framför huset där Wendela Person hade sin cigarraffär.

Walhallavägen, den ljusblå spårvagnen “lådan” där Karlskrona Stads Spårvägar hade sin ändhållplats framför huset där Wendela Person hade sin cigarraffär.

Längst ner på Bergåsa går Walhallavägen, som på den tiden var stadens infartsled. Den var belagd med huggen gatsten och hade en bred, grusad trottoar på vår sida. Galgamarken var helt obebyggd då. Nedanför Walhallavägen stupade terrängen brant ner till Galgama’n, som var underbart vacker på våren, när vitsipporna blommade och bokskogen stod i skir grönska. Men övriga årstider var den mörk och dyster, ett tillhåll för kråkor och kajor. Vi trodde alltid att det spökade där.

På Walhallavägen gick den ljusblå spårvagnen, “lådan”. Det fanns en hållplats vid Bondegatan, “vid Bertons”. Borta vid järnvägen var ändpunkten. På Galgamarkssidan stod vänthuset, en paviljongliknande byggnad, och bredvid ett utedass.

På lördagsmorgnarna kom bönderna körande med sina hästskjutsar bortifrån infartsvägen, förbi lasarettet och över järnvägen. De skulle in till stan med potatis, grönsaker m.m. Framåt eftermiddagen körde de hem igen, och sedan kom gatsoparna med kvast och skyffel och sopade upp hästbullarna, så att gatan blev söndagsfin.

Bergåsa på 1920-talet – det var en liten värld för sig. Alla kände alla. Vi kunde köpa det mesta av vad vi behövde. Walhallavägen var vår affärsgata. I hörnet av Bondegatan och Walhallavägen hade Bertons diverseaffär. Jag minns inte mycket av den, bara den branta backen med trappor inne på tomten.

Närmre Kronobergsgatan låg Lilly Hanssons mjölkaffär. Det var en spännande upplevelse för en liten flicka att någon enstaka gång få gå med jungfrun och köpa mjölk. Helst skulle man vara där vid åtta på morgonen, när butiken öppnades och den färska mjölken var nykommen. Nerför backen gick vi i god fart.

Jungfrun bar 2-litershinken av bleckplåt, jag fick bära den lilla gräddspannen av blank, förtent koppar. Från Walhallavägen gick vi uppför ett par branta trappsteg och kom in i mjölkaffären. Golvet där var belagt med plattor i rutmönster, och fortfarande nyskurat och vått. Till höger, bakom disken, fanns en väldig cementho med kallt vatten. Där stod de stora mjölkspannarna på kyl.

Vår jungfru lämnade fram vår mjölkspann, och Lilly mätte upp 2 liter med ett mått som hon doppade ner i en av de stora spannarna. Sen var det min tur. Jag räckte fram gräddspannen och viskade blygt: “Ett mått grädde, tack!” En mindre spann innehöll grädde, och där hängde ett mått som var litet och spetsigt. – Ibland skulle vi också köpa bröd, rågskorpor eller ankarstock från Ruths bageri, eller en bit ost. Så lämnade vi fram “boken”, en kassabok med bruna pärmar. Lilly förde in våra köp med sin stora, tydliga stil, och sen förde hon in samma poster i sin “bok”, som såg ut som en kontorsliggare. – Ja, så strävade vi hem igen uppför Kronobergsbacken. Saktare och saktare gick det, och till slut måste jungfrun bära gräddkannan också.

I hörnet mellan Walhallavägen och Kronobergsgatan hade skomakare Pettersson sin verkstad. Där lämnade man in sina skor och fick dem klackade eller halvsulade. Längre bortåt gatan låg systrarna Grönlunds sybehörsaffär. Man gick uppför trädgårdsgången och uppför en farstutrappa och kom in i ett litet rum som delades av en disk. Innanför disken satt en av systrarna och sydde, när det inte var någon kund att betjäna. Jag kunde aldrig se skillnad på dem, i mina ögon var de exakt lika. – När jag blev lite äldre, fick jag ofta springa ärenden dit för att köpa sytråd, knappnålar och dylikt. Vid jul, till skyltsöndagarna, ordnade systrarna en liten utställning med julsaker, småleksaker och sådant. Då fick man en liten slant, gick och tittade och köpte sig någonting.

I nästa hus fanns Andréns speceriaffär. Den var filial till Andréns på Gräsvik. Den var välförsedd med mjöl, socker, konserver osv. Vi hade bok där också, Man betalade en gång i månaden.

Vasagatan - Järnvägsgatan (omdöpt till Sunnavägen 1934). I förgrunden syns både normal- och smalspår (till Torsås) på banvallen. Motivet är taget från sjukhusområdet.

Vasagatan – Järnvägsgatan (omdöpt till Sunnavägen 1934). I förgrunden syns både normal- och smalspår (till Torsås) på banvallen. Motivet är taget från sjukhusområdet.

Senare hade Andelsslakteriet butik bredvid Andréns, och i slutet av trettiotalet fanns också fiskaffär på Bergåsa. Men under tjugotalet måste husmödrarna ta lådan in till stan, två gånger i veckan för att köpa kött i Saluhallen och fisk vid Fiskbron. Först köpte de dem tyngsta varorna, sen satte de in korgen i någon affär, Centralaffären vid Krooks hörna, där lådan stannade, eller i tvålhuset Resia vid Ristorgsbacken. – Under skolloven brukade de äldre syskonen gå ner till Bertons hållplats och möta vår mor och bära den tunga torgkorgen åt henne.

Längst bort på Walhallavägen, vid spårvagnens ändpunkt, hade Wendela Person sin cigarraffär. Hon sålde, utom tobaksvaror och tidningar, papper, blyertspennor, radergummin osv. Där fanns också en hylla med godsaker i stora glasburkar, ettöreskola, lakritsfigurer och en sorts sega, bruna karameller som jag älskade. Man fick en strut för 2 öre.

Wendela var något av ett original. Hennes varor tycktes ligga i en enda salig röra, men hon visste ändå precis var hon hade varje sak. Hon tyckte inte om att barn kom in och köpte godis för en småslant. Vanligtvis satt hon i rummet innanför butiken – och drack kaffe, trodde vi – och tyckte inte om att bli störd.

Knallpulver och knallkork kunde man också köpa hos Wendela. Elaka pojkar – men naturligtvis aldrig snälla flickor – brukade lägga knallkork på spårvagnsspåret, när de såg lådan komma på avstånd (och det var alldeles vindstilla). Sen sprang de åt sidan och skrek av förtjusning, när det smällde. Allt medan spårvagnsföraren hytte åt dem med knytnäven. – Det var vår fasta tro, att om man lade en tillräckligt stark laddning på spåret just i kröken vid Kronobergsgatan, så skulle lådan spåra ur. Men vi vågade aldrig försöka.

Spårvägens slutstation på Bergåsa omkring 1920. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

Spårvägens slutstation på Bergåsa omkring 1920. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

På Vasagatan, uppe i backen, fanns också en affär. Det var Thornströms hembageri. Där kunde man köpa härligt goda kakor, glaserade muffins, spröda glaskringlor, och vid advent, vita pepparkaksgubbar med röd och grön glasyr.

Thornströms hembageri på Vasagatan 21.

Thornströms hembageri på Vasagatan 21.

På vår gata var det nästan ingen trafik alls, inga personbilar, knappast en cykel. Man åkte spårvagn eller använde apostlahästarna. Någon gång kom en lastbil, t ex ett flyttlass 1 april eller 1 oktober. Vartannat år eller så köpte vi ett lass grus från Rödeby – det kom också med lastbil. Annars var det hästskjutsar: bryggarvagnen från Tyska Bryggaregården kom en gång i veckan, och bönder kom med potatis eller ett lass prima björkved.

Sen var det ju så, att alla på Bergåsa hade torvströklosetter. När tunnan började bli full, ringde man till renhållningsverket. Då kom två renhållningskarlar åkande på den stinkande vagnen med sina två rader tunnor, dragna av en sorgmodig häst. Karlarna bar in en tom tunna på stänger emellan sig, och bytte ut den fulla. Länge svävade stanken kvar. Tunnorna kördes ut till Pudrettfabriken vid Gullberna, där latrinet förvandlades till näringsrik gödsel. – Man fick kalla karlarna för “lortfarbröderna”. Men det var strängt förbjudet att skrika “skitgubbar” efter dem. För tänk om de blev arga och inte kom, när det behövdes nästa gång! Då stod man där allt!

Ett par gånger om året kom en särskild sorts hästkärra i sakta mak uppför Kronobergsbacken. Lasten var övertäckt med en presenning, och baktill satt en röd flagga. Det var en last dynamit från “Hjelm, krut och dynamit” vid Epidemisjukhuset, som skulle ut till krutkällaren (eller som skulle hämtas). Vägen som gick mot Västra Mark delade sig. Rakt fram kom man till Västramarksgatan och bebyggelsen där. Om man vek av åt vänster, mot Studentviken, kom man till krutkällarna, övre och nedre. De såg ut som jordkällare med ett litet ventilationsrör på taket. Framtill var en järndörr, som gav ifrån sig ett mäktigt dån, när krutkusken öppnade och stängde den.

Någon gång fick vi höra ett mullrande trafikljud. “Ångvälten, ångvälten”, skrek vi och rusade iväg för att se på vidundret. Den töffade uppför vår gata och vände vid björken. Bakom den låg gatan slät och fin.

På vårarna, när kvällarna började ljusna, kom Jänke ofta lufsande uppför Kronobergsbacken och fortsatte mot Västra Mark. Han hade sina båtar i “Jänkeviken”. Jänke var ett välkänt Karlskronaoriginal, ett stort svart trasbylte, som alltid gick och mumlade för sig själv. Han såg ruskig ut, särskilt när han var på hemväg i skymningen, men var i själva verket fullständigt ofarlig. Man fick inte reta honom, utan komma ihåg att det var synd om honom. Kanske han hade varit i Amerika, det var därför han hette “Yankeen”. Kanske han hade varit sjöman, fått ett slag i huvudet av masten under ett stormväder, och förlorat förståndet. Kanske var han omåttligt rik, fast han bodde på Fattighuset. Ja, vad var sanning?

Bergåsas närmaste granne i väster var regementet. Karlskrona Grenadjärregemente hette det, fast vi alltid sa: knektarna. På morgonen väcktes vi av reveljen. Matsignalen sjöng vi till så här: “Nu ska de kungliga knektarna gå hem och äääta”. Och taptot: “När aftonsolen sänker sej, då går jag hem och lägger mig, gonatt, gonatt, gonatt!”.

Regementet omgavs av ett högt metallnät med taggtråd överst – fast det fanns många ställen där ett barn kunde krypa under. En liten bit bortom vårt hus fanns en grind och en väg över backarna mot Vämö. Där tågade knektarna ut på sina marschövningar. Det är ett oförglömligt minne, hur de kom tillbaka framåt eftermiddagen. “Nu sjunger vi”, kommenderades det alltid på en viss punkt. Och så stämde de upp: “Bröder, viljen i gå määäd oss…”, alltmedan de spred en blandad doft av svett och malmedel.

Flygfoto Bergåsa, Gräsvik, Arnö och Elleskär år 1924. Källa Blekinge Museum.

Flygfoto Bergåsa, Gräsvik, Arnö och Elleskär år 1924. Källa Blekinge Museum.

Textförfattare: Astrid Alm
Källa: Kaulskroniten nummer 2-1991 utgiven av Föreningen Gamla Carlscrona