Många medlemmar har visat stort intresse för vårt områdes ursprung och villaföreningen följer därför upp med en berättelse i två delar skriven av Astrid Alm som bodde på Kronobergsgatan 12. Här följer andra delen av Astrids berättelse om livet på Bergåsa och Västra Mark då hon var barn på 1920-talet. Texten har tidigare publicerats i Kaulskroniten 2-1993 som ges ut av Föreningen Gamla Carlscrona.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Bergåsa och Västra Mark på 1920-talet

Av Astrid Alm

Bergåsa på 1920-talet – det var en liten värld för sig, lagom stor och väl sammanhållen. Stadsplanen är gammaldags med – nästan – vinkelräta gator och kvadratiska tomter. Men Västra Marks gator går i oväntade krokar, och många tomter har besynnerlig form: de är långsmala, trekantiga eller är mycket små. Och på 1920-talet, då var Västra Marks bebyggelse knappt halvfärdig.

Flygfoto Bergåsa, Gräsvik, Arnö och Elleskär år 1924. Källa Blekinge Museum.

Erik Dahlbergsgatan var ganska normal, tyckte vi, med hus på båda sidor. Men Tegnérliden var – liksom nu – bebyggd nästan bara på västsidan. I öster stupade den brant ner mot en liten skogsväg, och mot järnvägen. Vid Studentgatan fanns bara ett enda hus mot norr, medan södersidan var fullbebyggd. På Västra Marksgatans norrsida låg fyra villor, i söder ett hyreshus med fyra lägenheter.

Vid Korpralsgatans lilla branta backe ner mot Studentgatan låg två små hus, men mellan Västra Marksgatan och Erik Dahlbergsgatan var en lång lucka, utan hus. Just i vinkeln mot Korpralsgatan var Västra Marksgatan högt uppbyggd med kantiga sprängstenar. Ena sidan stupade ner i hörntomtens potatisland, den andra i ett djupt hål.

Och så fanns ju Humlegården, den lilla planteringen vid Humlegatan. Den verkade så tokig med sina soffor och klippta gräsplättar strax intill den fria naturen.

Många Västra Markshus var av egnahemstyp: 1 1/2 plans enfamiljshus, men där fanns också större, tvåfamiljs. Men inte en enda affär.

Ja, så minns jag Västra Mark på 1920-talet. Det tycktes vara storslaget planerat, men så tog pengarna plötsligt slut.

Bergåsavy fotograferad från sjukhusområdet, en skymt av Vasagatan syns till höger på bilden.

Walls brunn

Från Studentgatan gick en mindre väg fram mot järnvägen, och på båda sidor låg två stora, äldre hus. Om man fortsatte vidare nerför backen kom man till en järnvägsövergång med skylten: ”Passera ej banan då tåg höres eller synes”. På andra sidan låg stadsträdgårdsmästare Walls hus och trädgård, och mellan trädgården och banan, Walls brunn. Den ståtliga överbyggnaden med sina lejonhuvud hade tidigare stått inne i staden. Vattnet i brunnen ansågs smaka ovanligt gott, mycket bättre än kranvatten. ”Idag ska vi ha lite riktigt gott kaffe”, kunde vår mor säga till vår storasyster. ”Vill du gå till Walls brunn och hämta vatten?”

Brunnsöverbyggnaden på Östra Amiralitetsgatan (gatan bytte namn till Alamedan 1941) flyttades till stadsträdgården vid Annebo 1904. När brunnen med sin ståtliga överbyggnad låg vid stadsträdgårdsmästarebostället kallades den för Walls brunn. Den flyttades tillbaka till ursprungsplatsen på Alamedan 1955. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

Jodå, hon samlade ihop en hel skock, kusiner och väninnor, alla med mjölkspann i handen. Och så vi små, som fick följa med, om vi orkade gå så långt. ”Akta er, när ni går över järnvägen!”

Vi gick ut genom grinden på baksidan av tomten, sneddade över berget och kom ner på Studentgatan. När vi kom fram till järnvägen, stannade vi och lyssnade. Sikten var skymd åt båda hållen, men man hörde hur det sjöng i skenorna långt innan tåget visade sig.

Det var tungt att pumpa upp vattnet, men sen gick det lätt. Vi turades om, skvätte på fötterna, fnittrade och skrek. Och sen, när vi kommit hem, kokades det gott eftermiddagskaffe i glaspumporna.

Men några år senare gjordes en analys av vattnet, och det befanns vara direkt hälsovådligt. Då togs pumpspaken bort, och det var slut med det goda kaffet. Så småningom kom ju brunnen tillbaka in till staden, till Alamedan vid Brunnsgränd.

Utsiktsberget

Bergåsa gjorde verkligen skäl för namnet: det var mest flatberg med små knallar och skrevor. På 1920-talet var ett stort område obebyggt: mellan Vasagatan i söder och Västra Marksgatan i norr, regementet i väster och Korpralsgatan i öster. Det var vår bästa lekplats, när vi var små.

Högsta punkten, mellan Kronobergsgatan och Korpralsgatan hette Högaberg eller Utsiktsberget. Därifrån såg man gamla vattentornet och Kyrkogårdsviken. Vi tyckte, att det var ett ofantligt högt berg. Jag misstänkte, att det var en sovande vulkan som kunde vakna och få utbrott när som helst. Och min syster, som läst om Moses i småskolan, hörde Guds röst ur molnen, när hon stod på toppen.

Längre ner på berget växte glesa lövträdsdungar och taggiga snår: enar, nyponrosor, berberis, hagtorn, slån, björnbär. Där sjöng näktergalarna i kapp under hela juninätterna. Det var en typisk blekingsk skärgårdsnatur. Men – så hade man planterat gran, överallt, enstaka eller i små grupper och större bestånd, så snart det fanns en gnutta jord. Likadant var det i mest hela Västra Mark och på småöarna.

Från baksidan av vår tomt och över mot Korpralsgatan gick en bred, ganska hög stenmur. Intill den växte en rad granar, och utanför gick en stig. Vi hade många kamrater på Erik Dahlbergsgatan och sprang över till dem på den stigen. Men det gällde att vara snabb och försiktig, för på ett ställe i muren bodde det huggormar. De kunde ligga på stigen och sola. Hemska tanke, om man trampat på en orm.

Torpedplurren

Här och var fanns djupa hål i berget efter provsprängningar för stenbrytning. En sådan grop kallade vi Torpedplurren, fast den hade ett annat, fult namn, som började på P. Höst och vår var den fylld med vatten. Den var ganska brant och omgiven av vassa sprängstenar. Det var en omtyckt lekplats.

Jag var väl en tre-fyra år och min syster åtta-nio, när vår storebror täljde oss var sin barkbåt. De var spetsiga i fören och tvära i aktern. Mitt i var ett litet hål, där en pinne stacks in som mast. Seglet var ett papper, finast var ett ark från ett Notes-block. Nu måste vi provsegla i Torpedplurren. Där var fullt med barn, några hade riktiga båtar fint målade och med köl, men de flesta hade barkbåtar som vi. Man förde ut båten med en lång gren och försökte få över den till andra stranden. Det gick som man kunde vänta, jag lutade mig för långt ut och damp i, fiskades strax upp, sjöblöt, nersmetad och gallskrikande. Det blev en dyster hemväg. Men när vår mor fick se oss, kunde hon inte hålla sig för skratt: ”Men flickor, vad har ni haft för er?”.

Vad vi lekte

Vad vi annars lekte? Jo först småbarnslekar: mor och barn, bygga hydda, handelsbod. Berget var fullt med små skrevor och hyllor. Några grenar över en skreva blev en fin hydda att krypa in i. Handelsbod lekte vi helst på hösten. Då fanns mest varor att rada upp. Röda asplöv var rökt skinka, och så stack vi hål i kärleksörtens feta blad. Det blev prickig korv. Fröna från bergsyra och ängssyra blev kaffe och te, tulkörtens fröskidor var bananer och hagtornsbären blodapelsiner.

På vår tomt – liksom på de flesta Bergåsatomterna – fanns en rejäl grusplan att leka på. Om vi bara var två, smällde min kamrat till mig och skrek: ”Astrid har datten, fyra hål i hatten!” Och så var leken i gång. Ibland hade vi bollskola, där nian bakom rygg var svårast, eller hoppade hage, både hushage och niohage.

Till gömme måste man vara flera. Först räknade vi ut, oftast med den korta och kärnfulla ramsan: ”Ella, Bella, du är fri!” Den som blev sist fick stå med ansiktet mot väggen. Först skrek man: ”Tvy för alla kringstående, närliggande, inomhustjuvar!” Sen räknade man och skrek ”Hundra, nu kommer jag!”

När vi blev lite äldre fick vi vara med de stora flickorna, min syster och hennes väninnor. Vi, det var de små flickorna och de små pojkarna. ”Påven bannlyser” och ”Frälst” var roligast. De stora pojkarna var sällan med, de sparkade fotboll. Det gjorde inte vi, men vi spelade brännboll, både vanlig och engelsk. När Vi behövde större utrymme, höll vi till på ”Unaslätten”, en gräsplan strax ovanför Kronobergsgatans slut.

Västra Marksskogen

Roligast var det i alla fall att gå i skogen. Det var den obebyggda delen av Västra Mark, bortanför Studentgatan. Vi följde med våra föräldrar och äldre syskon och lärde oss hitta överallt. Många platser hade namn, ibland bara i familjen. Men andra namn användes av alla som bodde på Bergåsa och i Västra Mark.

Paradiset var en bokdunge med utsikt bort mot Danmarksfjärden – den hette förresten Dannemarken. Dit brukade Vi gå med kaffekorg, helst när bokarna var nyutslagna.

Lilla Bält var en serie djupa diken på backen ovanför Studentviken. Där fanns det vattenödlor.

Sockertopparna var en samling stora flyttblock. Strax intill växte Körsbärslunden. Dit skulle man gå i blomningstiden.

I Älvdalen bodde älvorna. Där stod också Avundsboken. När man kom till den, måste man vända hatten bak och fram. Annars gick man vilse och kom hela tiden tillbaka till boken igen. Jag trodde inte riktigt på det där, fast i min storasyster sa att det var alldeles sant. Men, för säkerhets skull.

”Lilla”, eller pojkarnas lilla idrottsplats, låg bortanför Studentgatan. Den hade pojkarna själva gjort i ordning, röjt bort buskar, rullat undan stenar och fyllt igen hål. Där spelades fotboll under hela sommarhalvåret. Målen var också hemmagjorda.

Stränderna

Studentviken 1941

Viktigast var i alla fall stränderna. Om man räknar från regementets nätstaket, så kom Knektabadet först. Där fanns en brygga av sten, så att man kunde kravla sig ut på djupt vatten. Sedan kom Hästabadet, inne i viken. Där är nu påkörd sandstrand, men då var det bara långgrunt och stenigt. Dit kom familjerna från Bergåsa och Västra Mark. Och så Pojkstranden på udden, med klippor och djupt vatten direkt.

Ganska tidigt fick vi en riktig badbrygga där. Vidare själva Studentviken, delvis igenvuxen med vass redan då. Där var mycket långgrunt men ingen sand, utan fin lera som kröp in mellan tårna.

Längre ut var Flickstranden, som också fick sin brygga sa småningom. På 1920-talet, ja också i början av 1930-talet, var det noga med anständigheten. Baddräkterna var långa och rejäla. Flickorna hade väl hellre dött än badat på pojkstranden. Och om en pojke simmade över till Flickstranden, blev han bortjagad med många usch och fy.

Men mitt ute i viken låg Stora sten. Där kunde simkunniga flickor och pojkar mötas på neutral mark.

Studentviken.

Bortanför Flickstranden kunde man inte bada. Där var för stenigt eller för gyttjigt. Först kom Labansviken, sen Granholmssundet med Kaprifolieberget, Jänkeviken och sist Nabbarna.

Öarna utanför, som på kartan heter stora och små Andöarna, kallade vi Granholmarna, första, andra och tredje. Och så den lilla Kaninholmen. Kartans Ljungskär hette Lilla Sverige.

Strövtåg

När det inte var badsäsong, gick vi på strövtåg i Västra Markskogen. Vi lekte under tiden. ”Bara gå på sten” var oftast lätt gjort, fast ibland måste man ”fuska” och stoppa stenar i fickan, och slänga ut framför sig. ”Följa John” var också roligt, upp och ner på stenar och i träd, alla i en lång rad. ”Bergbestigning i Alperna” var lite besvärligare, då måste man oftast krypa. Det var under de åren, när knäna alltid var täckta av sårskorpor under sommaren.

Annars gick vi till våra ”ställen”. På våren och försommaren plockade vi blommor, blåsippor, vårlök, tandrot, nattviol. Men man skulle aldrig plocka slut. Andra människor måste också få se hur vackert det var i Västra Mark.

På sommaren och hösten plockade vi bär och svamp. De små söta blåbären som mognade i bergsskrevorna redan till midsommar. Hallon och smultron, men framför allt björnbär, stora, saftiga, härliga. Och så slån till saft. I granskogen växte Karl-Johan. Kantarellställena var ytterst hemliga.

Vintrana

Flera vintrar under 1920-talet var snörika, fast inte så det räckte för skidåkning. Vi åkte kälke, sittande, och då styrde man med klackarna, eller liggande på magen och styrde med tårna. Vi fick åka nedför Kronobergsgatan till Vasagatan, men inte längre. Gatan blev brantare och brantare, och där nere gick spårvagnen. Vi åkte upp en bana mitt i gatan, men på sidorna var det sandat för fotgängare.

Villor längs med Valhallavägen. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

Vi flickor var klädda i ylleklänning och kappa och yllestrumpor, knäppta på livstycke. Utanpå underbyxorna hade vi varma yllebyxor. De gled snart upp och lämnade en bit av låret oskyddat. Det blev snart vackert rött. Pojkarnas klädsel var nästan likadan, utom att de hade tröja och kortbyxor, som glipade likadant.

När vi satt och åkte kälke, turades vi om att skjutsa på varann. När man låg på magen, skulle man helst springa och kasta sig ner på kälken. Ja det var då, i vår barndom och i radions. En liten grabb skrek inte som vi andra: ”Akt för slag!” eller ”Se upp i backen!”, utan ”Hallåu, hallåu, Kaulskrouna roundraudio bryter!”.

Vi åkte spark också nerför hela Vasagatan eller Kronobergsgatan-Vasagatan. Bäst gick det i Korpralsgatan-Vasagatan, då kunde vi sätta ihop alla sparkar i en lång rad, kanske tio stycken. Det hette slädparti. Jag var för liten för att styra, fick sitta i knä på storasyster som höll i styrhandtaget på nästa spark. Oj, vad det gick undan! Det fordrades skicklighet och armstyrka för att inte hamna i staketet vid kröken Korpralsgatan-Vasagatan.

Mest varje år kunde vi åka skridskor, vanliga remskridskor förstås, ärvda av äldre syskon. Först åkte vi på ankarplurren, nära vägen till Idrottsplatsen, sedan nere i viken vid skjutbanan, och sen i Studentvikens innersta del, och så allt längre ut.

Ja, så var det, sommar och vinter, att växa upp på Bergåsa under 1920-talet. En annan tid, en annan värld.

Textförfattare: Astrid Alm
Källa: Kaulskroniten nummer 2-1993 utgiven av Föreningen Gamla Carlscrona

Villaföreningens medlemmar har haft önskemål om en Facebook-sida där man fritt kan publicera inlägg för efterlysningar, upphittade saker, inbjudan till spontana aktiviteter och liknande. Föreningen har därför skapat gruppen ”Vi på Bergåsa”. Gruppen är offentlig men man måste vara godkänd av administratören för att få publicera egna inlägg.

Länk till sidan: Vi på Bergåsa

Föreningens officiella Facebook-sida för informationsspridning kommer naturligtvis att finnas kvar, Bergåsa- Västra Marks Villaägareförening.

Under de närmsta dagarna kommer Villaföreningens Nyhetsbrev 2022 att dimpa ner i din brevlåda. För dig som inte kan hålla dig finns en kopia på utskicket här nedan och på sidan <DOKUMENT> under menyn ÖVRIGT.

Klicka på bilden för läsa Villaföreningens Nyhetsbrev 2022.

Många medlemmar har visat stort intresse för vårt områdes ursprung och villaföreningen följer därför upp med en berättelse i två delar skriven av Astrid Alm som bodde på Kronobergsgatan 12. Här följer första delen av Astrids berättelse om livet på Bergåsa och Västra Mark då hon var barn på 1920-talet. Texten har tidigare publicerats i Kaulskroniten 2-1991 som ges ut av Föreningen Gamla Carlscrona. Sista delen av Astrids spännande berättelse kommer att publiceras inom kort.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Bergåsa och Västra Mark på 1920-talet

Av Astrid Alm

Bergåsa, Kronobergsgatan.

Mitt i gatan växte en hög björk. Där slutade Bergåsa. En smal, krokig och stenig kärrväg fortsatte uppåt Västra Mark.

Vårt hus, nummer 62, var det sista på Kronobergsgatan. Vi hade bara en enda granne med gemensam tomtgräns, nr 60. Åhströms. Therese Åhström var vår faster.

Jag är född 1919, yngst av fyra syskon. Vår far, Fritz Linnander, var kamrer Vid ”Lifränte- och Kupitalförsäkringsanstalten i Blekinge”, med kontor på Ronnebygatan. Vår mor, som haft yrkesarbete i yngre är, var hemmafru liksom alla anda Bergåsamammor. Och liksom alla andra hade Vi fast hemhjälp -jungfru hette det på den tiden.

Det fanns alltid någon vuxen hemma, antingen vår mor eller jungfrun. Vi behövde varken daghem eller ordnade aktiviteter. Vi kunde utmärkt väl sysselsätta oss själva. Vi hade ju Västra Mark, vår stora lekplats. Det var ett paradis för barn med sina grandungar, flatberg och knallar, bäckar och klätterträd. Och inte minst stränderna.

Våra föräldrar byggde hus och flyttade ut på Bergåsa omkring 1912. Enligt den ursprungliga stadsplanen skulle Kronobergsgatan börja borta vid Blåport och gå i en lång båge genom Galgamarken. Men på 30-talet, när planen ändrades, fick vi byta nummer från 62 till 12.

Vårt barndomshem står fortfarande kvar, och är sig ganska likt, liksom de flesta av de gamla Bergåsahusen. De var gediget byggda från början och tålde att moderniseras flera gånger om. Omgivningarna är ju däremot totalt förändrade.

De flesta Bergåsahusen var av trä, målade i ljusa färger, gult, grått, vitt, med liggande eller stående panel. Många hade brutet tak, en del av plåt, men vanligast var papptak, som måste tjäras ofta för att hålla tätt. Runt tomterna gick spjälstaket, också ljust målade.

Många av husen var tvåfamiljs – hyran hjälpte till att betala de dyra lånen. Några mindre hus var enfamiljs, men båda sorterna beboddes av sina ägare som oftast hade byggt dem och tänkte bo där till döddagar.

En tredje sorts hus hyrdes ut av byggmästaren, det var stora enfamiljshus för dem som behövde stora utrymmen.

Järnvägsgatan, omdöpt till Sunnavägen 1934.

Bergåsa – det är fyra korta gator i ungefär nord-sydlig riktning och två långa i öst-västlig. Östligast Järnvägsgatan, parallellt med järnvägen. Den är helt plan. Sedan kommer Korpralsgatan, som är betydligt brant. Den krökte och bytte namn till Erik Dahlbergsgatan, och fortsatte till den delen av Västra Mark, som var bebyggt på den tiden.

Kronobergsgatan är ännu brantare. Och Bondegatan är stupbrant. Vasagatan börjar på Bondegatans höjd, går mitt igenom Kronobergs- och Korpralsgatorna och slutar mitt i Järnvägsgatan. Ingen av dessa gator var belagd på 1920-talet, och ingen hade trottoar.

Walhallavägen, den ljusblå spårvagnen ”lådan” där Karlskrona Stads Spårvägar hade sin ändhållplats framför huset där Wendela Person hade sin cigarraffär.

Längst ner på Bergåsa går Walhallavägen, som på den tiden var stadens infartsled. Den var belagd med huggen gatsten och hade en bred, grusad trottoar på vår sida. Galgamarken var helt obebyggd då. Nedanför Walhallavägen stupade terrängen brant ner till Galgama’n, som var underbart vacker på våren, när vitsipporna blommade och bokskogen stod i skir grönska. Men övriga årstider var den mörk och dyster, ett tillhåll för kråkor och kajor. Vi trodde alltid att det spökade där.

På Walhallavägen gick den ljusblå spårvagnen, ”lådan”. Det fanns en hållplats vid Bondegatan, ”vid Bertons”. Borta vid järnvägen var ändpunkten. På Galgamarkssidan stod vänthuset, en paviljongliknande byggnad, och bredvid ett utedass.

På lördagsmorgnarna kom bönderna körande med sina hästskjutsar bortifrån infartsvägen, förbi lasarettet och över järnvägen. De skulle in till stan med potatis, grönsaker m.m. Framåt eftermiddagen körde de hem igen, och sedan kom gatsoparna med kvast och skyffel och sopade upp hästbullarna, så att gatan blev söndagsfin.

Bergåsa på 1920-talet – det var en liten värld för sig. Alla kände alla. Vi kunde köpa det mesta av vad vi behövde. Walhallavägen var vår affärsgata. I hörnet av Bondegatan och Walhallavägen hade Bertons diverseaffär. Jag minns inte mycket av den, bara den branta backen med trappor inne på tomten.

Närmre Kronobergsgatan låg Lilly Hanssons mjölkaffär. Det var en spännande upplevelse för en liten flicka att någon enstaka gång få gå med jungfrun och köpa mjölk. Helst skulle man vara där vid åtta på morgonen, när butiken öppnades och den färska mjölken var nykommen. Nerför backen gick vi i god fart.

Jungfrun bar 2-litershinken av bleckplåt, jag fick bära den lilla gräddspannen av blank, förtent koppar. Från Walhallavägen gick vi uppför ett par branta trappsteg och kom in i mjölkaffären. Golvet där var belagt med plattor i rutmönster, och fortfarande nyskurat och vått. Till höger, bakom disken, fanns en väldig cementho med kallt vatten. Där stod de stora mjölkspannarna på kyl.

Vår jungfru lämnade fram vår mjölkspann, och Lilly mätte upp 2 liter med ett mått som hon doppade ner i en av de stora spannarna. Sen var det min tur. Jag räckte fram gräddspannen och viskade blygt: ”Ett mått grädde, tack!” En mindre spann innehöll grädde, och där hängde ett mått som var litet och spetsigt. – Ibland skulle vi också köpa bröd, rågskorpor eller ankarstock från Ruths bageri, eller en bit ost. Så lämnade vi fram ”boken”, en kassabok med bruna pärmar. Lilly förde in våra köp med sin stora, tydliga stil, och sen förde hon in samma poster i sin ”bok”, som såg ut som en kontorsliggare. – Ja, så strävade vi hem igen uppför Kronobergsbacken. Saktare och saktare gick det, och till slut måste jungfrun bära gräddkannan också.

På Valhallavägen 23, i hörnet Kronobergsgatan-Valhallavägen fanns Peterssons Skomakeri. På bilden kan man se skylten utanför huset till vänster i bild. På övervåningen fanns Liljedahls frisersalong. Längst bort på fotot syns en spårvagn vid ändhållplatsen.

I hörnet mellan Walhallavägen och Kronobergsgatan hade skomakare Pettersson sin verkstad. Där lämnade man in sina skor och fick dem klackade eller halvsulade. Längre bortåt gatan låg systrarna Grönlunds sybehörsaffär. Man gick uppför trädgårdsgången och uppför en farstutrappa och kom in i ett litet rum som delades av en disk. Innanför disken satt en av systrarna och sydde, när det inte var någon kund att betjäna. Jag kunde aldrig se skillnad på dem, i mina ögon var de exakt lika. – När jag blev lite äldre, fick jag ofta springa ärenden dit för att köpa sytråd, knappnålar och dylikt. Vid jul, till skyltsöndagarna, ordnade systrarna en liten utställning med julsaker, småleksaker och sådant. Då fick man en liten slant, gick och tittade och köpte sig någonting.

I nästa hus fanns Andréns speceriaffär. Den var filial till Andréns på Gräsvik. Den var välförsedd med mjöl, socker, konserver osv. Vi hade bok där också, Man betalade en gång i månaden.

Vasagatan – Järnvägsgatan (omdöpt till Sunnavägen 1934). I förgrunden syns både normal- och smalspår (till Torsås) på banvallen. Motivet är taget från sjukhusområdet.

Senare hade Andelsslakteriet butik bredvid Andréns, och i slutet av trettiotalet fanns också fiskaffär på Bergåsa. Men under tjugotalet måste husmödrarna ta lådan in till stan, två gånger i veckan för att köpa kött i Saluhallen och fisk vid Fiskbron. Först köpte de dem tyngsta varorna, sen satte de in korgen i någon affär, Centralaffären vid Krooks hörna, där lådan stannade, eller i tvålhuset Resia vid Ristorgsbacken. – Under skolloven brukade de äldre syskonen gå ner till Bertons hållplats och möta vår mor och bära den tunga torgkorgen åt henne.

Längst bort på Walhallavägen, vid spårvagnens ändpunkt, hade Wendela Person sin cigarraffär. Hon sålde, utom tobaksvaror och tidningar, papper, blyertspennor, radergummin osv. Där fanns också en hylla med godsaker i stora glasburkar, ettöreskola, lakritsfigurer och en sorts sega, bruna karameller som jag älskade. Man fick en strut för 2 öre.

Wendela var något av ett original. Hennes varor tycktes ligga i en enda salig röra, men hon visste ändå precis var hon hade varje sak. Hon tyckte inte om att barn kom in och köpte godis för en småslant. Vanligtvis satt hon i rummet innanför butiken – och drack kaffe, trodde vi – och tyckte inte om att bli störd.

Knallpulver och knallkork kunde man också köpa hos Wendela. Elaka pojkar – men naturligtvis aldrig snälla flickor – brukade lägga knallkork på spårvagnsspåret, när de såg lådan komma på avstånd (och det var alldeles vindstilla). Sen sprang de åt sidan och skrek av förtjusning, när det smällde. Allt medan spårvagnsföraren hytte åt dem med knytnäven. – Det var vår fasta tro, att om man lade en tillräckligt stark laddning på spåret just i kröken vid Kronobergsgatan, så skulle lådan spåra ur. Men vi vågade aldrig försöka.

Spårvägens slutstation på Bergåsa omkring 1920. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

På Vasagatan, uppe i backen, fanns också en affär. Det var Thornströms hembageri. Där kunde man köpa härligt goda kakor, glaserade muffins, spröda glaskringlor, och vid advent, vita pepparkaksgubbar med röd och grön glasyr.

Thornströms hembageri på Vasagatan 21.

På vår gata var det nästan ingen trafik alls, inga personbilar, knappast en cykel. Man åkte spårvagn eller använde apostlahästarna. Någon gång kom en lastbil, t ex ett flyttlass 1 april eller 1 oktober. Vartannat år eller så köpte vi ett lass grus från Rödeby – det kom också med lastbil. Annars var det hästskjutsar: bryggarvagnen från Tyska Bryggaregården kom en gång i veckan, och bönder kom med potatis eller ett lass prima björkved.

Sen var det ju så, att alla på Bergåsa hade torvströklosetter. När tunnan började bli full, ringde man till renhållningsverket. Då kom två renhållningskarlar åkande på den stinkande vagnen med sina två rader tunnor, dragna av en sorgmodig häst. Karlarna bar in en tom tunna på stänger emellan sig, och bytte ut den fulla. Länge svävade stanken kvar. Tunnorna kördes ut till Pudrettfabriken vid Gullberna, där latrinet förvandlades till näringsrik gödsel. – Man fick kalla karlarna för ”lortfarbröderna”. Men det var strängt förbjudet att skrika ”skitgubbar” efter dem. För tänk om de blev arga och inte kom, när det behövdes nästa gång! Då stod man där allt!

Ett par gånger om året kom en särskild sorts hästkärra i sakta mak uppför Kronobergsbacken. Lasten var övertäckt med en presenning, och baktill satt en röd flagga. Det var en last dynamit från ”Hjelm, krut och dynamit” vid Epidemisjukhuset, som skulle ut till krutkällaren (eller som skulle hämtas). Vägen som gick mot Västra Mark delade sig. Rakt fram kom man till Västramarksgatan och bebyggelsen där. Om man vek av åt vänster, mot Studentviken, kom man till krutkällarna, övre och nedre. De såg ut som jordkällare med ett litet ventilationsrör på taket. Framtill var en järndörr, som gav ifrån sig ett mäktigt dån, när krutkusken öppnade och stängde den.

Någon gång fick vi höra ett mullrande trafikljud. ”Ångvälten, ångvälten”, skrek vi och rusade iväg för att se på vidundret. Den töffade uppför vår gata och vände vid björken. Bakom den låg gatan slät och fin.

På vårarna, när kvällarna började ljusna, kom Jänke ofta lufsande uppför Kronobergsbacken och fortsatte mot Västra Mark. Han hade sina båtar i ”Jänkeviken”. Jänke var ett välkänt Karlskronaoriginal, ett stort svart trasbylte, som alltid gick och mumlade för sig själv. Han såg ruskig ut, särskilt när han var på hemväg i skymningen, men var i själva verket fullständigt ofarlig. Man fick inte reta honom, utan komma ihåg att det var synd om honom. Kanske han hade varit i Amerika, det var därför han hette ”Yankeen”. Kanske han hade varit sjöman, fått ett slag i huvudet av masten under ett stormväder, och förlorat förståndet. Kanske var han omåttligt rik, fast han bodde på Fattighuset. Ja, vad var sanning?

Bergåsas närmaste granne i väster var regementet. Karlskrona Grenadjärregemente hette det, fast vi alltid sa: knektarna. På morgonen väcktes vi av reveljen. Matsignalen sjöng vi till så här: ”Nu ska de kungliga knektarna gå hem och äääta”. Och taptot: ”När aftonsolen sänker sej, då går jag hem och lägger mig, gonatt, gonatt, gonatt!”.

Regementet omgavs av ett högt metallnät med taggtråd överst – fast det fanns många ställen där ett barn kunde krypa under. En liten bit bortom vårt hus fanns en grind och en väg över backarna mot Vämö. Där tågade knektarna ut på sina marschövningar. Det är ett oförglömligt minne, hur de kom tillbaka framåt eftermiddagen. ”Nu sjunger vi”, kommenderades det alltid på en viss punkt. Och så stämde de upp: ”Bröder, viljen i gå määäd oss…”, alltmedan de spred en blandad doft av svett och malmedel.

Flygfoto Bergåsa, Gräsvik, Arnö och Elleskär år 1924. Källa Blekinge Museum.

Textförfattare: Astrid Alm
Källa: Kaulskroniten nummer 2-1991 utgiven av Föreningen Gamla Carlscrona