Bergåsa och Västra Mark på 1920-talet – Del 2

Många medlemmar har visat stort intresse för vårt områdes ursprung och villaföreningen följer därför upp med en berättelse i två delar skriven av Astrid Alm som bodde på Kronobergsgatan 12. Här följer andra delen av Astrids berättelse om livet på Bergåsa och Västra Mark då hon var barn på 1920-talet. Texten har tidigare publicerats i Kaulskroniten 2-1993 som ges ut av Föreningen Gamla Carlscrona.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Bergåsa och Västra Mark på 1920-talet


Av Astrid Alm

Bergåsa på 1920-talet – det var en liten värld för sig, lagom stor och väl sammanhållen. Stadsplanen är gammaldags med – nästan – vinkelräta gator och kvadratiska tomter. Men Västra Marks gator går i oväntade krokar, och många tomter har besynnerlig form: de är långsmala, trekantiga eller är mycket små. Och på 1920-talet, då var Västra Marks bebyggelse knappt halvfärdig.

Flygfoto Bergåsa, Gräsvik, Arnö och Elleskär år 1924. Källa Blekinge Museum.

Flygfoto Bergåsa, Gräsvik, Arnö och Elleskär år 1924. Källa Blekinge Museum.

Erik Dahlbergsgatan var ganska normal, tyckte vi, med hus på båda sidor. Men Tegnérliden var – liksom nu – bebyggd nästan bara på västsidan. I öster stupade den brant ner mot en liten skogsväg, och mot järnvägen. Vid Studentgatan fanns bara ett enda hus mot norr, medan södersidan var fullbebyggd. På Västra Marksgatans norrsida låg fyra villor, i söder ett hyreshus med fyra lägenheter.

Vid Korpralsgatans lilla branta backe ner mot Studentgatan låg två små hus, men mellan Västra Marksgatan och Erik Dahlbergsgatan var en lång lucka, utan hus. Just i vinkeln mot Korpralsgatan var Västra Marksgatan högt uppbyggd med kantiga sprängstenar. Ena sidan stupade ner i hörntomtens potatisland, den andra i ett djupt hål.

Och så fanns ju Humlegården, den lilla planteringen vid Humlegatan. Den verkade så tokig med sina soffor och klippta gräsplättar strax intill den fria naturen.

Många Västra Markshus var av egnahemstyp: 1 1/2 plans enfamiljshus, men där fanns också större, tvåfamiljs. Men inte en enda affär.

Ja, så minns jag Västra Mark på 1920-talet. Det tycktes vara storslaget planerat, men så tog pengarna plötsligt slut.

Bergåsavy fotograferad från sjukhusområdet, en skymt av Vasagatan syns till höger på bilden.

Bergåsavy fotograferad från sjukhusområdet, en skymt av Vasagatan syns till höger på bilden.

Walls brunn

Från Studentgatan gick en mindre väg fram mot järnvägen, och på båda sidor låg två stora, äldre hus. Om man fortsatte vidare nerför backen kom man till en järnvägsövergång med skylten: “Passera ej banan då tåg höres eller synes”. På andra sidan låg stadsträdgårdsmästare Walls hus och trädgård, och mellan trädgården och banan, Walls brunn. Den ståtliga överbyggnaden med sina lejonhuvud hade tidigare stått inne i staden. Vattnet i brunnen ansågs smaka ovanligt gott, mycket bättre än kranvatten. “Idag ska vi ha lite riktigt gott kaffe”, kunde vår mor säga till vår storasyster. “Vill du gå till Walls brunn och hämta vatten?”

Brunnsöverbyggnaden på Östra Amiralitetsgatan (gatan bytte namn till Alamedan på 1920-talet) flyttades till stadsträdgården vid Annebo 1904. När brunnen med sin ståtliga överbyggnad låg vid stadsträdgårdsmästarebostället kallades den för Walls brunn. Den flyttades tillbaka till ursprungsplatsen på Alamedan 1955. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

Brunnsöverbyggnaden på Östra Amiralitetsgatan (gatan bytte namn till Alamedan på 1920-talet) flyttades till stadsträdgården vid Annebo 1904. När brunnen med sin ståtliga överbyggnad låg vid stadsträdgårdsmästarebostället kallades den för Walls brunn. Den flyttades tillbaka till ursprungsplatsen på Alamedan 1955. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

Jodå, hon samlade ihop en hel skock, kusiner och väninnor, alla med mjölkspann i handen. Och så vi små, som fick följa med, om vi orkade gå så långt. “Akta er, när ni går över järnvägen!”

Vi gick ut genom grinden på baksidan av tomten, sneddade över berget och kom ner på Studentgatan. När vi kom fram till järnvägen, stannade vi och lyssnade. Sikten var skymd åt båda hållen, men man hörde hur det sjöng i skenorna långt innan tåget visade sig.

Det var tungt att pumpa upp vattnet, men sen gick det lätt. Vi turades om, skvätte på fötterna, fnittrade och skrek. Och sen, när vi kommit hem, kokades det gott eftermiddagskaffe i glaspumporna.

Men några år senare gjordes en analys av vattnet, och det befanns vara direkt hälsovådligt. Då togs pumpspaken bort, och det var slut med det goda kaffet. Så småningom kom ju brunnen tillbaka in till staden, till Alamedan vid Brunnsgränd.

Utsiktsberget

Bergåsa gjorde verkligen skäl för namnet: det var mest flatberg med små knallar och skrevor. På 1920-talet var ett stort område obebyggt: mellan Vasagatan i söder och Västra Marksgatan i norr, regementet i väster och Korpralsgatan i öster. Det var vår bästa lekplats, när vi var små.

Högsta punkten, mellan Kronobergsgatan och Korpralsgatan hette Högaberg eller Utsiktsberget. Därifrån såg man gamla vattentornet och Kyrkogårdsviken. Vi tyckte, att det var ett ofantligt högt berg. Jag misstänkte, att det var en sovande vulkan som kunde vakna och få utbrott när som helst. Och min syster, som läst om Moses i småskolan, hörde Guds röst ur molnen, när hon stod på toppen.

Längre ner på berget växte glesa lövträdsdungar och taggiga snår: enar, nyponrosor, berberis, hagtorn, slån, björnbär. Där sjöng näktergalarna i kapp under hela juninätterna. Det var en typisk blekingsk skärgårdsnatur. Men – så hade man planterat gran, överallt, enstaka eller i små grupper och större bestånd, så snart det fanns en gnutta jord. Likadant var det i mest hela Västra Mark och på småöarna.

Från baksidan av vår tomt och över mot Korpralsgatan gick en bred, ganska hög stenmur. Intill den växte en rad granar, och utanför gick en stig. Vi hade många kamrater på Erik Dahlbergsgatan och sprang över till dem på den stigen. Men det gällde att vara snabb och försiktig, för på ett ställe i muren bodde det huggormar. De kunde ligga på stigen och sola. Hemska tanke, om man trampat på en orm.

Torpedplurren

Här och var fanns djupa hål i berget efter provsprängningar för stenbrytning. En sådan grop kallade vi Torpedplurren, fast den hade ett annat, fult namn, som började på P. Höst och vår var den fylld med vatten. Den var ganska brant och omgiven av vassa sprängstenar. Det var en omtyckt lekplats.

Jag var väl en tre-fyra år och min syster åtta-nio, när vår storebror täljde oss var sin barkbåt. De var spetsiga i fören och tvära i aktern. Mitt i var ett litet hål, där en pinne stacks in som mast. Seglet var ett papper, finast var ett ark från ett Notes-block. Nu måste vi provsegla i Torpedplurren. Där var fullt med barn, några hade riktiga båtar fint målade och med köl, men de flesta hade barkbåtar som vi. Man förde ut båten med en lång gren och försökte få över den till andra stranden. Det gick som man kunde vänta, jag lutade mig för långt ut och damp i, fiskades strax upp, sjöblöt, nersmetad och gallskrikande. Det blev en dyster hemväg. Men när vår mor fick se oss, kunde hon inte hålla sig för skratt: “Men flickor, vad har ni haft för er?”.

Vad vi lekte

Vad vi annars lekte? Jo först småbarnslekar: mor och barn, bygga hydda, handelsbod. Berget var fullt med små skrevor och hyllor. Några grenar över en skreva blev en fin hydda att krypa in i. Handelsbod lekte vi helst på hösten. Då fanns mest varor att rada upp. Röda asplöv var rökt skinka, och så stack vi hål i kärleksörtens feta blad. Det blev prickig korv. Fröna från bergsyra och ängssyra blev kaffe och te, tulkörtens fröskidor var bananer och hagtornsbären blodapelsiner.

På vår tomt – liksom på de flesta Bergåsatomterna – fanns en rejäl grusplan att leka på. Om vi bara var två, smällde min kamrat till mig och skrek: “Astrid har datten, fyra hål i hatten!” Och så var leken i gång. Ibland hade vi bollskola, där nian bakom rygg var svårast, eller hoppade hage, både hushage och niohage.

Till gömme måste man vara flera. Först räknade vi ut, oftast med den korta och kärnfulla ramsan: “Ella, Bella, du är fri!” Den som blev sist fick stå med ansiktet mot väggen. Först skrek man: “Tvy för alla kringstående, närliggande, inomhustjuvar!” Sen räknade man och skrek “Hundra, nu kommer jag!”

När vi blev lite äldre fick vi vara med de stora flickorna, min syster och hennes väninnor. Vi, det var de små flickorna och de små pojkarna. “Påven bannlyser” och “Frälst” var roligast. De stora pojkarna var sällan med, de sparkade fotboll. Det gjorde inte vi, men vi spelade brännboll, både vanlig och engelsk. När Vi behövde större utrymme, höll vi till på “Unaslätten”, en gräsplan strax ovanför Kronobergsgatans slut.

Västra Marksskogen

Roligast var det i alla fall att gå i skogen. Det var den obebyggda delen av Västra Mark, bortanför Studentgatan. Vi följde med våra föräldrar och äldre syskon och lärde oss hitta överallt. Många platser hade namn, ibland bara i familjen. Men andra namn användes av alla som bodde på Bergåsa och i Västra Mark.

Paradiset var en bokdunge med utsikt bort mot Danmarksfjärden – den hette förresten Dannemarken. Dit brukade Vi gå med kaffekorg, helst när bokarna var nyutslagna.

Lilla Bält var en serie djupa diken på backen ovanför Studentviken. Där fanns det vattenödlor.

Sockertopparna var en samling stora flyttblock. Strax intill växte Körsbärslunden. Dit skulle man gå i blomningstiden.

I Älvdalen bodde älvorna. Där stod också Avundsboken. När man kom till den, måste man vända hatten bak och fram. Annars gick man vilse och kom hela tiden tillbaka till boken igen. Jag trodde inte riktigt på det där, fast i min storasyster sa att det var alldeles sant. Men, för säkerhets skull.

“Lilla”, eller pojkarnas lilla idrottsplats, låg bortanför Studentgatan. Den hade pojkarna själva gjort i ordning, röjt bort buskar, rullat undan stenar och fyllt igen hål. Där spelades fotboll under hela sommarhalvåret. Målen var också hemmagjorda.

Stränderna

Studentviken 1941

Studentviken 1941

Viktigast var i alla fall stränderna. Om man räknar från regementets nätstaket, så kom Knektabadet först. Där fanns en brygga av sten, så att man kunde kravla sig ut på djupt vatten. Sedan kom Hästabadet, inne i viken. Där är nu påkörd sandstrand, men då var det bara långgrunt och stenigt. Dit kom familjerna från Bergåsa och Västra Mark. Och så Pojkstranden på udden, med klippor och djupt vatten direkt.

Ganska tidigt fick vi en riktig badbrygga där. Vidare själva Studentviken, delvis igenvuxen med vass redan då. Där var mycket långgrunt men ingen sand, utan fin lera som kröp in mellan tårna.

Längre ut var Flickstranden, som också fick sin brygga sa småningom. På 1920-talet, ja också i början av 1930-talet, var det noga med anständigheten. Baddräkterna var långa och rejäla. Flickorna hade väl hellre dött än badat på pojkstranden. Och om en pojke simmade över till Flickstranden, blev han bortjagad med många usch och fy.

Men mitt ute i viken låg Stora sten. Där kunde simkunniga flickor och pojkar mötas på neutral mark.

Studentviken.

Studentviken.

Bortanför Flickstranden kunde man inte bada. Där var för stenigt eller för gyttjigt. Först kom Labansviken, sen Granholmssundet med Kaprifolieberget, Jänkeviken och sist Nabbarna.

Öarna utanför, som på kartan heter stora och små Andöarna, kallade vi Granholmarna, första, andra och tredje. Och så den lilla Kaninholmen. Kartans Ljungskär hette Lilla Sverige.

Strövtåg

När det inte var badsäsong, gick vi på strövtåg i Västra Markskogen. Vi lekte under tiden. “Bara gå på sten” var oftast lätt gjort, fast ibland måste man “fuska” och stoppa stenar i fickan, och slänga ut framför sig. “Följa John” var också roligt, upp och ner på stenar och i träd, alla i en lång rad. “Bergbestigning i Alperna” var lite besvärligare, då måste man oftast krypa. Det var under de åren, när knäna alltid var täckta av sårskorpor under sommaren.

Annars gick vi till våra “ställen”. På våren och försommaren plockade vi blommor, blåsippor, vårlök, tandrot, nattviol. Men man skulle aldrig plocka slut. Andra människor måste också få se hur vackert det var i Västra Mark.

På sommaren och hösten plockade vi bär och svamp. De små söta blåbären som mognade i bergsskrevorna redan till midsommar. Hallon och smultron, men framför allt björnbär, stora, saftiga, härliga. Och så slån till saft. I granskogen växte Karl-Johan. Kantarellställena var ytterst hemliga.

Vintrana

Flera vintrar under 1920-talet var snörika, fast inte så det räckte för skidåkning. Vi åkte kälke, sittande, och då styrde man med klackarna, eller liggande på magen och styrde med tårna. Vi fick åka nedför Kronobergsgatan till Vasagatan, men inte längre. Gatan blev brantare och brantare, och där nere gick spårvagnen. Vi åkte upp en bana mitt i gatan, men på sidorna var det sandat för fotgängare.

Villor längs med Valhallavägen. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

Villor längs med Valhallavägen. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

Vi flickor var klädda i ylleklänning och kappa och yllestrumpor, knäppta på livstycke. Utanpå underbyxorna hade vi varma yllebyxor. De gled snart upp och lämnade en bit av låret oskyddat. Det blev snart vackert rött. Pojkarnas klädsel var nästan likadan, utom att de hade tröja och kortbyxor, som glipade likadant.

När vi satt och åkte kälke, turades vi om att skjutsa på varann. När man låg på magen, skulle man helst springa och kasta sig ner på kälken. Ja det var då, i vår barndom och i radions. En liten grabb skrek inte som vi andra: “Akt för slag!” eller “Se upp i backen!”, utan “Hallåu, hallåu, Kaulskrouna roundraudio bryter!”.

Vi åkte spark också nerför hela Vasagatan eller Kronobergsgatan-Vasagatan. Bäst gick det i Korpralsgatan-Vasagatan, då kunde vi sätta ihop alla sparkar i en lång rad, kanske tio stycken. Det hette slädparti. Jag var för liten för att styra, fick sitta i knä på storasyster som höll i styrhandtaget på nästa spark. Oj, vad det gick undan! Det fordrades skicklighet och armstyrka för att inte hamna i staketet vid kröken Korpralsgatan-Vasagatan.

Mest varje år kunde vi åka skridskor, vanliga remskridskor förstås, ärvda av äldre syskon. Först åkte vi på ankarplurren, nära vägen till Idrottsplatsen, sedan nere i viken vid skjutbanan, och sen i Studentvikens innersta del, och så allt längre ut.

Ja, så var det, sommar och vinter, att växa upp på Bergåsa under 1920-talet. En annan tid, en annan värld.

Textförfattare: Astrid Alm
Källa: Kaulskroniten nummer 2-1993 utgiven av Föreningen Gamla Carlscrona