Villaföreningens medlemmar har haft önskemål om en Facebook-sida där man fritt kan publicera inlägg för efterlysningar, upphittade saker, inbjudan till spontana aktiviteter och liknande. Föreningen har därför skapat gruppen ”Vi på Bergåsa”. Gruppen är offentlig men man måste vara godkänd av administratören för att få publicera egna inlägg.

Länk till sidan: Vi på Bergåsa

Föreningens officiella Facebook-sida för informationsspridning kommer naturligtvis att finnas kvar, Bergåsa- Västra Marks Villaägareförening.

Under de närmsta dagarna kommer Villaföreningens Nyhetsbrev 2022 att dimpa ner i din brevlåda. För dig som inte kan hålla dig finns en kopia på utskicket här nedan och på sidan <DOKUMENT> under menyn ÖVRIGT.

Klicka på bilden för läsa Villaföreningens Nyhetsbrev 2022.

Många medlemmar har visat stort intresse för vårt områdes ursprung och villaföreningen följer därför upp med en berättelse i två delar skriven av Astrid Alm som bodde på Kronobergsgatan 12. Här följer första delen av Astrids berättelse om livet på Bergåsa och Västra Mark då hon var barn på 1920-talet. Texten har tidigare publicerats i Kaulskroniten 2-1991 som ges ut av Föreningen Gamla Carlscrona. Sista delen av Astrids spännande berättelse kommer att publiceras inom kort.

Bergåsa, Kronobergsgatan.

Mitt i gatan växte en hög björk. Där slutade Bergåsa. En smal, krokig och stenig kärrväg fortsatte uppåt Västra Mark.

Vårt hus, nummer 62, var det sista på Kronobergsgatan. Vi hade bara en enda granne med gemensam tomtgräns, nr 60. Åhströms. Therese Åhström var vår faster.

Jag är född 1919, yngst av fyra syskon. Vår far, Fritz Linnander, var kamrer Vid ”Lifränte- och Kupitalförsäkringsanstalten i Blekinge”, med kontor på Ronnebygatan. Vår mor, som haft yrkesarbete i yngre är, var hemmafru liksom alla anda Bergåsamammor. Och liksom alla andra hade Vi fast hemhjälp -jungfru hette det på den tiden.

Det fanns alltid någon vuxen hemma, antingen vår mor eller jungfrun. Vi behövde varken daghem eller ordnade aktiviteter. Vi kunde utmärkt väl sysselsätta oss själva. Vi hade ju Västra Mark, vår stora lekplats. Det var ett paradis för barn med sina grandungar, flatberg och knallar, bäckar och klätterträd. Och inte minst stränderna.

Våra föräldrar byggde hus och flyttade ut på Bergåsa omkring 1912. Enligt den ursprungliga stadsplanen skulle Kronobergsgatan börja borta vid Blåport och gå i en lång båge genom Galgamarken. Men på 30-talet, när planen ändrades, fick vi byta nummer från 62 till 12.

Vårt barndomshem står fortfarande kvar, och är sig ganska likt, liksom de flesta av de gamla Bergåsahusen. De var gediget byggda från början och tålde att moderniseras flera gånger om. Omgivningarna är ju däremot totalt förändrade.

De flesta Bergåsahusen var av trä, målade i ljusa färger, gult, grått, vitt, med liggande eller stående panel. Många hade brutet tak, en del av plåt, men vanligast var papptak, som måste tjäras ofta för att hålla tätt. Runt tomterna gick spjälstaket, också ljust målade.

Många av husen var tvåfamiljs – hyran hjälpte till att betala de dyra lånen. Några mindre hus var enfamiljs, men båda sorterna beboddes av sina ägare som oftast hade byggt dem och tänkte bo där till döddagar.

En tredje sorts hus hyrdes ut av byggmästaren, det var stora enfamiljshus för dem som behövde stora utrymmen.

Järnvägsgatan, omdöpt till Sunnavägen 1934.

Bergåsa – det är fyra korta gator i ungefär nord-sydlig riktning och två långa i öst-västlig. Östligast Järnvägsgatan, parallellt med järnvägen. Den är helt plan. Sedan kommer Korpralsgatan, som är betydligt brant. Den krökte och bytte namn till Erik Dahlbergsgatan, och fortsatte till den delen av Västra Mark, som var bebyggt på den tiden.

Kronobergsgatan är ännu brantare. Och Bondegatan är stupbrant. Vasagatan börjar på Bondegatans höjd, går mitt igenom Kronobergs- och Korpralsgatorna och slutar mitt i Järnvägsgatan. Ingen av dessa gator var belagd på 1920-talet, och ingen hade trottoar.

Walhallavägen, den ljusblå spårvagnen ”lådan” där Karlskrona Stads Spårvägar hade sin ändhållplats framför huset där Wendela Person hade sin cigarraffär.

Längst ner på Bergåsa går Walhallavägen, som på den tiden var stadens infartsled. Den var belagd med huggen gatsten och hade en bred, grusad trottoar på vår sida. Galgamarken var helt obebyggd då. Nedanför Walhallavägen stupade terrängen brant ner till Galgama’n, som var underbart vacker på våren, när vitsipporna blommade och bokskogen stod i skir grönska. Men övriga årstider var den mörk och dyster, ett tillhåll för kråkor och kajor. Vi trodde alltid att det spökade där.

På Walhallavägen gick den ljusblå spårvagnen, ”lådan”. Det fanns en hållplats vid Bondegatan, ”vid Bertons”. Borta vid järnvägen var ändpunkten. På Galgamarkssidan stod vänthuset, en paviljongliknande byggnad, och bredvid ett utedass.

På lördagsmorgnarna kom bönderna körande med sina hästskjutsar bortifrån infartsvägen, förbi lasarettet och över järnvägen. De skulle in till stan med potatis, grönsaker m.m. Framåt eftermiddagen körde de hem igen, och sedan kom gatsoparna med kvast och skyffel och sopade upp hästbullarna, så att gatan blev söndagsfin.

Bergåsa på 1920-talet – det var en liten värld för sig. Alla kände alla. Vi kunde köpa det mesta av vad vi behövde. Walhallavägen var vår affärsgata. I hörnet av Bondegatan och Walhallavägen hade Bertons diverseaffär. Jag minns inte mycket av den, bara den branta backen med trappor inne på tomten.

Närmre Kronobergsgatan låg Lilly Hanssons mjölkaffär. Det var en spännande upplevelse för en liten flicka att någon enstaka gång få gå med jungfrun och köpa mjölk. Helst skulle man vara där vid åtta på morgonen, när butiken öppnades och den färska mjölken var nykommen. Nerför backen gick vi i god fart.

Jungfrun bar 2-litershinken av bleckplåt, jag fick bära den lilla gräddspannen av blank, förtent koppar. Från Walhallavägen gick vi uppför ett par branta trappsteg och kom in i mjölkaffären. Golvet där var belagt med plattor i rutmönster, och fortfarande nyskurat och vått. Till höger, bakom disken, fanns en väldig cementho med kallt vatten. Där stod de stora mjölkspannarna på kyl.

Vår jungfru lämnade fram vår mjölkspann, och Lilly mätte upp 2 liter med ett mått som hon doppade ner i en av de stora spannarna. Sen var det min tur. Jag räckte fram gräddspannen och viskade blygt: ”Ett mått grädde, tack!” En mindre spann innehöll grädde, och där hängde ett mått som var litet och spetsigt. – Ibland skulle vi också köpa bröd, rågskorpor eller ankarstock från Ruths bageri, eller en bit ost. Så lämnade vi fram ”boken”, en kassabok med bruna pärmar. Lilly förde in våra köp med sin stora, tydliga stil, och sen förde hon in samma poster i sin ”bok”, som såg ut som en kontorsliggare. – Ja, så strävade vi hem igen uppför Kronobergsbacken. Saktare och saktare gick det, och till slut måste jungfrun bära gräddkannan också.

På Valhallavägen 23, i hörnet Kronobergsgatan-Valhallavägen fanns Peterssons Skomakeri. På bilden kan man se skylten utanför huset till vänster i bild. På övervåningen fanns Liljedahls frisersalong. Längst bort på fotot syns en spårvagn vid ändhållplatsen.

I hörnet mellan Walhallavägen och Kronobergsgatan hade skomakare Pettersson sin verkstad. Där lämnade man in sina skor och fick dem klackade eller halvsulade. Längre bortåt gatan låg systrarna Grönlunds sybehörsaffär. Man gick uppför trädgårdsgången och uppför en farstutrappa och kom in i ett litet rum som delades av en disk. Innanför disken satt en av systrarna och sydde, när det inte var någon kund att betjäna. Jag kunde aldrig se skillnad på dem, i mina ögon var de exakt lika. – När jag blev lite äldre, fick jag ofta springa ärenden dit för att köpa sytråd, knappnålar och dylikt. Vid jul, till skyltsöndagarna, ordnade systrarna en liten utställning med julsaker, småleksaker och sådant. Då fick man en liten slant, gick och tittade och köpte sig någonting.

I nästa hus fanns Andréns speceriaffär. Den var filial till Andréns på Gräsvik. Den var välförsedd med mjöl, socker, konserver osv. Vi hade bok där också, Man betalade en gång i månaden.

Vasagatan – Järnvägsgatan (omdöpt till Sunnavägen 1934). I förgrunden syns både normal- och smalspår (till Torsås) på banvallen. Motivet är taget från sjukhusområdet.

Senare hade Andelsslakteriet butik bredvid Andréns, och i slutet av trettiotalet fanns också fiskaffär på Bergåsa. Men under tjugotalet måste husmödrarna ta lådan in till stan, två gånger i veckan för att köpa kött i Saluhallen och fisk vid Fiskbron. Först köpte de dem tyngsta varorna, sen satte de in korgen i någon affär, Centralaffären vid Krooks hörna, där lådan stannade, eller i tvålhuset Resia vid Ristorgsbacken. – Under skolloven brukade de äldre syskonen gå ner till Bertons hållplats och möta vår mor och bära den tunga torgkorgen åt henne.

Längst bort på Walhallavägen, vid spårvagnens ändpunkt, hade Wendela Person sin cigarraffär. Hon sålde, utom tobaksvaror och tidningar, papper, blyertspennor, radergummin osv. Där fanns också en hylla med godsaker i stora glasburkar, ettöreskola, lakritsfigurer och en sorts sega, bruna karameller som jag älskade. Man fick en strut för 2 öre.

Wendela var något av ett original. Hennes varor tycktes ligga i en enda salig röra, men hon visste ändå precis var hon hade varje sak. Hon tyckte inte om att barn kom in och köpte godis för en småslant. Vanligtvis satt hon i rummet innanför butiken – och drack kaffe, trodde vi – och tyckte inte om att bli störd.

Knallpulver och knallkork kunde man också köpa hos Wendela. Elaka pojkar – men naturligtvis aldrig snälla flickor – brukade lägga knallkork på spårvagnsspåret, när de såg lådan komma på avstånd (och det var alldeles vindstilla). Sen sprang de åt sidan och skrek av förtjusning, när det smällde. Allt medan spårvagnsföraren hytte åt dem med knytnäven. – Det var vår fasta tro, att om man lade en tillräckligt stark laddning på spåret just i kröken vid Kronobergsgatan, så skulle lådan spåra ur. Men vi vågade aldrig försöka.

Spårvägens slutstation på Bergåsa omkring 1920. Okänd fotograf. Källa Blekinge Museum.

På Vasagatan, uppe i backen, fanns också en affär. Det var Thornströms hembageri. Där kunde man köpa härligt goda kakor, glaserade muffins, spröda glaskringlor, och vid advent, vita pepparkaksgubbar med röd och grön glasyr.

Thornströms hembageri på Vasagatan 21.

På vår gata var det nästan ingen trafik alls, inga personbilar, knappast en cykel. Man åkte spårvagn eller använde apostlahästarna. Någon gång kom en lastbil, t ex ett flyttlass 1 april eller 1 oktober. Vartannat år eller så köpte vi ett lass grus från Rödeby – det kom också med lastbil. Annars var det hästskjutsar: bryggarvagnen från Tyska Bryggaregården kom en gång i veckan, och bönder kom med potatis eller ett lass prima björkved.

Sen var det ju så, att alla på Bergåsa hade torvströklosetter. När tunnan började bli full, ringde man till renhållningsverket. Då kom två renhållningskarlar åkande på den stinkande vagnen med sina två rader tunnor, dragna av en sorgmodig häst. Karlarna bar in en tom tunna på stänger emellan sig, och bytte ut den fulla. Länge svävade stanken kvar. Tunnorna kördes ut till Pudrettfabriken vid Gullberna, där latrinet förvandlades till näringsrik gödsel. – Man fick kalla karlarna för ”lortfarbröderna”. Men det var strängt förbjudet att skrika ”skitgubbar” efter dem. För tänk om de blev arga och inte kom, när det behövdes nästa gång! Då stod man där allt!

Ett par gånger om året kom en särskild sorts hästkärra i sakta mak uppför Kronobergsbacken. Lasten var övertäckt med en presenning, och baktill satt en röd flagga. Det var en last dynamit från ”Hjelm, krut och dynamit” vid Epidemisjukhuset, som skulle ut till krutkällaren (eller som skulle hämtas). Vägen som gick mot Västra Mark delade sig. Rakt fram kom man till Västramarksgatan och bebyggelsen där. Om man vek av åt vänster, mot Studentviken, kom man till krutkällarna, övre och nedre. De såg ut som jordkällare med ett litet ventilationsrör på taket. Framtill var en järndörr, som gav ifrån sig ett mäktigt dån, när krutkusken öppnade och stängde den.

Någon gång fick vi höra ett mullrande trafikljud. ”Ångvälten, ångvälten”, skrek vi och rusade iväg för att se på vidundret. Den töffade uppför vår gata och vände vid björken. Bakom den låg gatan slät och fin.

På vårarna, när kvällarna började ljusna, kom Jänke ofta lufsande uppför Kronobergsbacken och fortsatte mot Västra Mark. Han hade sina båtar i ”Jänkeviken”. Jänke var ett välkänt Karlskronaoriginal, ett stort svart trasbylte, som alltid gick och mumlade för sig själv. Han såg ruskig ut, särskilt när han var på hemväg i skymningen, men var i själva verket fullständigt ofarlig. Man fick inte reta honom, utan komma ihåg att det var synd om honom. Kanske han hade varit i Amerika, det var därför han hette ”Yankeen”. Kanske han hade varit sjöman, fått ett slag i huvudet av masten under ett stormväder, och förlorat förståndet. Kanske var han omåttligt rik, fast han bodde på Fattighuset. Ja, vad var sanning?

Bergåsas närmaste granne i väster var regementet. Karlskrona Grenadjärregemente hette det, fast vi alltid sa: knektarna. På morgonen väcktes vi av reveljen. Matsignalen sjöng vi till så här: ”Nu ska de kungliga knektarna gå hem och äääta”. Och taptot: ”När aftonsolen sänker sej, då går jag hem och lägger mig, gonatt, gonatt, gonatt!”.

Regementet omgavs av ett högt metallnät med taggtråd överst – fast det fanns många ställen där ett barn kunde krypa under. En liten bit bortom vårt hus fanns en grind och en väg över backarna mot Vämö. Där tågade knektarna ut på sina marschövningar. Det är ett oförglömligt minne, hur de kom tillbaka framåt eftermiddagen. ”Nu sjunger vi”, kommenderades det alltid på en viss punkt. Och så stämde de upp: ”Bröder, viljen i gå määäd oss…”, alltmedan de spred en blandad doft av svett och malmedel.

Flygfoto Bergåsa, Gräsvik, Arnö och Elleskär år 1924. Källa Blekinge Museum.

Textförfattare: Astrid Alm
Källa: Kaulskroniten nummer 2-1991 utgiven av Föreningen Gamla Carlscrona

Under årets fjärde advent hade vi möjlighet att ta en paus i julbestyren och avnjuta Bergåsakörens ”Christmas carols” i Frejalunden ”Lillan”. Förutom fina sånger bjöds det på clementiner, varm glögg och pepparkakor. Föreningens ”Glöggmingel” har nu mera blivit en återkommande och uppskattad tradition. Att träffas under enklare förhållande innan jul en stund och mingla med sina grannar främjar den goda sammanhållningen vi nu har haft i vår stadsdel sedan 1911.

Hösten 2021 var det dags för 110-årsfirandet och vi fick då höra historien om områdets utveckling. För att friska upp minnet publicerar vi följande artikel hämtad från Blekinge Läns Tidning från den 7 oktober 1961. Den beskriver personer som haft stor betydelse för området under de första 50 händelserika åren då Bergåsa växte fram som stadsdel. Artikeln om stadsdelen som då firade 50 år är skriven av journalisten Gry. Som läsare förstår man vilken betydelse den aktiva villaföreningen haft genom åren. Villaföreningen jobbar än idag aktivt för sina medlemmars stadsdel och många frågor som behandlades under villaföreningens första halvsekel är fortfarande aktuella så som trafikfrågor och vår badplats. Vi hoppas kunna fortsätta vara lika aktiva framöver och att flertalet hushåll i området stödjer verksamheten genom medlemskap.

Blekinge Läns Tidning 1961-10-07

Villasamhället Bergåsa i Karlskrona började uppföras våren 1911 och redan på hösten kunde ”nybyggarna” flytta in i sina nya bostäder. Det var inte enbart glädjetoner under de första åren. Myndigheterna var restriktiva när det gällde gator och andra bekvämligheter, spårvagnsledningen trissade upp sina taxor, militären höll på att lägga beslag på Studentviken. Ja det var ingen hejd på attackerna mot det nya samhället. Men det fanns män i ledningen för villaägarna, som slog tillbaka med näbbar och klor.

Ständiga skärmytslingar med stadens myndigheter präglade de första åren

Bergåsa villasamhälle har i dagarna funnits till i 50 år. Det är ingen lång tidrymd i ett samhälles historia. Men Bergåsa har heller inte vuxit fram med amerikansk fart, tvärtom har utvecklingen gått ganska sakta sedan den första bebyggelsen kom på plats. Det var år 1911, som de första villorna byggdes på Bergåsa-området mellan Valhallavägen och Vasagatan och som kom i ett tidigt stadium av samhällets tillblivelse. På Vasagatans norra sida gick det trögt med byggandet och först fram på 1920-talet nåddes Västra Marks-området. Annars minns nog Karlskronaborna Bergåsa som en sluten enhet, vars gräns gick intill bergs- och skogsområdet bortom tomterna som gränsade intill Vasagatan.

Kontoristen Carl Sahlström omhänderhade sekreterarskapet i föreningen under de arbetsammaste åren och svarade för den historik över Bergåsa som finns tillgänglig.

Löjtnant Emil Åhström, var en energisk talesman för sitt samhälle.

Förhistorien om Bergåsas tillblivelse är ganska lång och delvis höjd i dunkel, men av gamla protokoll från den första föreningen på området, Bergåsa fastighetsägares egnahemsförening, kan man få fram en hel del. En klar bild av de först åren har emellertid sekreteraren i den ombildade föreningen, Föreningen Bergåsa villaägare, kontoristen Carl Sahlström, lämnat i en översikt till ett protokoll, då samhället firade tioårsjubileum 1921. I denna resumé heter det bl.a. :

Då bostadsnöden i Karlskrona vid sekelskiftet var ganska stor och stundtals nästan outhärdlig, tvingades en hel del av stadens invånare, i synnerhet de som hade stora familjer, att flytta utom samhället. Detta gav anledning till att bostadsfrågan togs upp i pressen, där en del insändare och artiklar, behandlade vad andra samhällen gjorde för uppmuntrande av byggnadsverksamheten och speciellt egnahemsrörelsen och dennas stora betydelse.

Den första framstöten synes ha gjorts den 25 april 1901, då verkmästaren P.A. Kjellberg ingav en motion till stadsfullmäktige, vari han föreslog att 28:e och 30:e kvarteren i Karlskrona skulle upplåtas för egnahembebyggelse. Något beslut kom inte och år 1903 ingav konsul W:m L. Thörn en liknande motion. Först den 1 december 1904 fattade stadsfullmäktige beslut i ärendet, men då bestämdes att Bergåsa skulle upplåtas för att bygga bostäder åt arbetare. Genom en intensiv presskampanj och direkta personliga påverkningar lyckades man så småningom få stadsfullmäktige att frångå detta beslut. Men först den 18 februari 1911 fick egnahemsspekulanterna på Bergåsa sin önskan genomförd i stadsfullmäktige. I början av maj samma år hade KB (Kunglig Majestäts befallningshavande) sagt sitt ord och uppförandet av villorna kunde börja.

I två omgångar uppläts sammanlagt 45 tomter för bebyggelse på Bergåsaområdet. Nu blev det verklig brådska med att komma i gång, då byggherrarna ville komma in under, eget tak till den 1 oktober. Det sprängdes, planerades och byggdes av hjärtans lust. Men mitt i alltihop utbröt strejk bland arbetarna. Villaägarna var emellertid vidsynta och tyckte att de tre ören löneökning, som arbetarna begärde var skäliga, varför man gladeligen betalade. Men stadens byggmästare var inte lika medgörliga och det förtröt dessa på det högsta, att villaägarna gått med på arbetarnas lönekrav. Följden blev att byggmästarna lyckades trumfa igenom leveransförbud på material. Visserligen hade en stor del av byggarna hunnit få fram det material, som behövdes, men i en del fall var man tvungen att skaffa den från annat håll, vilket naturligtvis fördyrade byggena avsevärt, i en del fall med ett par tusenlappar. Den 1 oktober var det i alla fall så pass klart, att man kunde flytta ut, även om en del av villaägarna inte fått sina hus fullt färdiga. Man hade dock tak över huvudet och var glad över att ha kommit så långt.

Studentviken i fara

Det var emellertid inte bara byggena som vållade bekymmer. I april 1912 beslöt stadsfullmäktige på ansökan av chefen för Karlskrona grenadjärregemente att upplåta större delen av Studentviken åt regementet och på så sätt utestänga allmänheten från tillgången på detta bad. Detta väckte en våldsam opinion bland villaägarna och efter en sakligt protest lyckades man få fullmäktige att betydligt inskränka på det område, som regementet skulle få disponera.

Men de militära myndigheterna hade flera attacker i bakfickan och endast med möda avstyrdes ett förslag om att grenadjärregementet för 25 år skulle få arrendera Västra Mark som exercisplats.

Med spårvägsbolaget låg man också i ständig fejd. Den hade ju startats redan innan bebyggelsen kom i gång och torde ha bidragit i stor mån till att den blev av. I berättelsen påpekar hr Sahlström ”att vårt samarbete med spårvägen ej alltid varit av behagligare slag och nog söker den fortfarande pressa oss, som är beroende av den, med oskäligt höga priser. Vi hava flera gånger gjort framställningar i detta avseende, men hittills utan framgång”.

Ingenjör Nils Flyborg har under ett 30-tal år hunnit bekläda flera av posterna inom styrelsen.

Om gatorna och deras skötsel hade man heta diskussioner med staden. Genom olika tolkningar av gatustadgan för Karlskrona stad kunde man inte enas om kostnadsfördelningen. Vid tre tillfällen måste man besvara stadsfullmäktige, men denna institution hade samma inställning som drätselkammaren, varför överklagande gjordes hos konungens befallningshavande. Efter lång betänketid resolverade denna myndighet, att frågan var av juridisk art och alltså måste avgöras vid domstol. ”Staden väntas sålunda komma att stämma de villaägare som tredskas med betalandet av hittills iordningställda gatudelar och samhället är genom överenskommelse mellan samtliga villaägare berett att taga emot och parera stöten, vissa om seger i denna oss påtvungna strid”, säger hr Sahlström i tioårsresumén. Det var alltså hårda tag på ömse håll, men villaägarna var envisa och i stort torde de väl slutligen ha fått det som de ville.

Fastigheterna Korpralsgatan 2, 4 och 6 under uppförande år 1911, tagna från gårdssidan.

Nuvarande föreningen bildades 1919

Känslan av samhörighet var stor och för att effektivt kunna bevaka sina såväl juridiska som ekonomiska intressen hade redan ett par år efter byggstarten en sammanslutning kommit till stånd. Den kallades Bergåsa fastighetsägares egnahemsförening och tillkom på initiativ av dåvarande varvskontoristen Axel Magnusson. Man fann emellertid att en fastare organisation behövdes och för den skull bildades Föreningen Bergåsa Villaägare på sammanträde den 25 februari 1919. Till ordf. i denna utsågs dåvarande folkskolläraren Ernst Lundberg. Sekreterare blev kontoristen Carl Sahlström och övriga styrelseledamöter stationsskrivaren J. Sjöholm, flaggmaskinisten K. K. Pettersson och kontoristen Axel Magnusson. Redan på föreningens första sammanträde överlämnades åt styrelsen att ordna med gemensamma inköp av fröer, grus, ved och andra förnödenheter.

På aktiviteten kunde man näppeligen klaga. Redan på styrelsesammanträde den 3 mars 1919 beslöts inhämta en del upplysningar i nya kyrkogårdsfrågan för att vid nästa allmänna sammanträde väcka förslag till protest.

Vid sammanträde den 2 februari 1921 beslöt man att gå till attack i spårvägsfrågan, då stadsfullmäktiges politik i detta avseende var alldeles förkastlig och ruinerande för dem som var tvungna att använda sig av spårvägen. Stadsfullmäktige bara höjer och fördyrar avgifterna, påpekade löjtnant Emil Åhström. Om intet annat hjälpte borde man undersöka möjligheterna för en omnibusslinje till de norra stadsdelarna. Efter en längre diskussion beslöt mötet uttala sin skarpaste protest mot spårvägens oavbrutna taxehöjningar. Samtidigt beslöts tillsätta en kommitté för att utreda frågan om en busstrafik mellan staden och exempelvis Bergåsa-Sunna.

Som synes var Bergåsa samhälles första tio år ganska händelserika.

Men meningsbrytningarna mellan villaägarna och staden fortsatte. På decembersammanträdet 1923 luftades ett förslag om att uppföra s.k. kopplade och höga hus i Västra Mark. Mot detta opponerade sig villaägarna och i dag kan man konstatera med lyckat resultat. Bergåsa och Västra Mark har förblivit villasamhällen.

Vackert inslag i stadsbilden

När man talar om jubilarer brukar man ha anledning tala om skiftande öden. Det gäller väl näppeligen på Bergåsa samhälle. Skiftningarna skulle i så fall vara att det ständigt utvecklats framåt, växt utöver hela Västra Mark, men bibehållit sitt ansikte, ett litet tjusande villasamhälle, numera mitt i staden. Utan tvekan har villaägareföreningen på området betytt oerhört mycket för dess utveckling och medlemmarna har hela tiden lojalt följt sin förening. Arbetet fortsätter i samma anda och det finns goda skäl tro, att också framtiden kommer att gå i det stora samförståndets tecken i arbetet inåt, men med viljan till kamp för egna förmåner utåt.

Det är inte Bergåsa-Västra Marks villaägares förening, som nu firar sin 50-åriga tillvaro, utan det är samhället själv. Från 1911 till 1961 har det bestått och det är av sikten att i mitten av månaden fira denna milstolpe. Men föreningen är samhällets fasta klippa och därför må det vara befogat att nämna namnen på dem, som i dag bär ansvar för förening och samhälle. Ordförande är ingenjör Nils Flyborg, vice ordförande distriktschef Lennart Hullberg, sekreterare linjeförman Gustaf Christiansson och kassaförvaltare tekniker Carl Egon Norén samt civilingenjör T.V. Wittrock.

Folkskolläraren Ernst Lundberg var Bergåsa villaägareförenings ordförande under många år.

I dag är Bergåsa och Västra Mark fullbebyggda områden. Den vackra villastad, som numera ligger mitt i staden, kan inte utvecklas mera. Men man kan önska lycka till i fortsättningen och hoppas att stadsdelen skall förbli den särpräglade och välvårdade exponent av energi och samarbetsvilja den är.

Gry.

Minnesbilder

Det var år 1911 som villaområdet Bergåsa i Karlskrona började ta form. Från maj fram till september hade ett 30-tal villaägare uppfört sina fastigheter denna sommar och i slutet av september hade alla inflyttningsklart. En av de som då var med, f.ö. enda kvarlevande manliga villaägaren, är f. varvskontrollanten Axel Magnusson, som berättar något om Bergåsas tillblivelse.

Initiativet till en egnahemsbebyggelse på Bergåsa togs av dåvarande landssekreteraren, sedermera landshövdingen i Visby G. W. Roos. Det första sammanträdet med hågade egnahemsspekulanter hölls i poliskammaren och där fick man sätta upp sig för de tomter man önskade få disponera. Principerna för att välja var minst sagt patriarkaliska. Den som hade de lägsta inkomsterna fick först välja sina tomter och sedan följde uttagningen efter stigande inkomstskala. En förutsättning var dock att egnahemsspekulanterna disponerade minst 2.000 kr. Staden medgav sedan lån med ytterligare 4.000 kr. och grundkapitalet blev sålunda 6.000 kr. De yrkesgrupper som var främst företrädda var underofficerare och polismän, vilket väl också fastighetsregistret från dessa dagar kan ge besked om.

Varskontrollanten Axel Magnusson var föreningens förtroendeman i många år på olika poster.

Sammanhållningen mellan villaägarna var redan från början god och barnen bildade också en sammansvetsad enhet. De samlades i den s.k. Vasaparken, där de roade sig med olika lekar. Naturligtvis kände alla varandra och man umgicks fritt och otvunget – precis som en familj och fråga är väl om inte gamla Bergåsa fortfarande har kvar en del av den prägeln. I den mån de gamla själva eller deras barn lever kvar.

Bergåsa villaägareförening bildades 1919 och därmed fick Bergåsa villaägare en fast organisation som på olika områden tillvaratog deras intressen. Innan dess samlades man hos en av villaägarna, framlidne tillsynsläraren Ernst Lundberg. Här diskuterades vad som skulle göras för den gemensamma trivseln och man enades om gemensamma inköp av fröer och plantor. Så har föreningen arbetat vidare i samma spår och den dag som i dag är tycker jag nog att andan är densamma och sammanhållningen mycket god. Jag hoppas att vi ska kunna fira vårt jubileum under samma angenäma former, som tidigare varit fallet, när föreningen nu går att hålla en sammankomst för att återkalla i minnet den första bebyggelsens tillblivelse på Bergåsa, slutar herr Magnusson.

Källa: Blekinge Läns Tidning, 1961-10-07

Fotnot:

• Emil Åhström var född 1867 och dog 1939. Han var bosatt på Kronobergsgatan 10 och var med från bildandet av villaföreningen. Hans yrke var löjtnant i flottan och han var även stadsfullmäktigeledamot. Theresa född Lenander, 1869-1958, var hans hustru. Han var även föreståndare för biografen Imperialteatern i Karlskrona.
• Kontoristen (kontorsskrivare) Carl Sahlström, bodde på på Vasagatan 16 och var med från starten när villaföreningen bildades.
• Ingenjör Nils Flyborg, som hade sin hemvist på Studentgatan 12, gick med i villaföreningen 1934, var sekreterare och så småningom ordförande i många år.
• Folkskolläraren (tillsynslärare) Ernst Lundberg boende på Vasagatan 20, var med och bildade villaföreningen.
• Varvskontoristen (kontrollant) Axel Magnusson, Korpralsgatan 8, var den som initierade villaföreningens tillkomst.
• Civilingenjör T.V. Wittrock, Idrottsvägen 3, styrelsemedlem i villaföreningen 1929.