Många medlemmar har visat stort intresse för vårt områdes ursprung och villaföreningen presenterar därför ytterligare en berättelse skriven av Astrid Alm som bodde på Kronobergsgatan 12. Berättelsen beskriver skolgången och vägen till och från skolan som Bergåsa- och Västra Marks-barnen gick eller åkte spårvagn, då för hundra år sedan.
På våren 1888 påbörjades byggnadsarbetena för ett nytt länslasarett vid Tullen. Byggnaden beräknades stå klar 1890 men arbetena fördröjdes på grund av att den byggnadsfirma, som byggde lasarettet gick i konkurs. Länslasarettet invigdes sedermera den 1 augusti 1891.
1918 köpte stadsfullmäktige landstingets byggnader för 325 000 kronor och ytterligare 190 000 kronor beviljades för ombyggnad till skolhus. Under 1922 flyttades lasarettverksamheten till nuvarande plats på Wämö mitt emot Bergåsa och de gamla lokalerna fick i stället byggas om till skola. 1923 startade skolan med två klasser för att 1924 vara helt utbyggd. Namnet på den nya skolan blev Tullskolan och är den skola där många Bergåsabarn fick sina första års skolgång på 1920-talet.
För att lätta upp texten har bilder från skolvägen lagts till. Här följer Astrids berättelse om hur det var att gå i skolan på Tullskolan på 1920-talet. Texten har tidigare publicerats i Kaulskroniten 2-1995 som ges ut av Föreningen Gamla Carlscrona.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
I Tullskolan på 20-talet
av Astrid Alm
1926 var det dags att börja skolan för oss som var födda 1919, och det betydde Tullskolan för Bergåsabarnen. Det var en ganska ny skola, där hade tidigare varit länslasarett. Nuvarande lasarett invigdes 1922. De äldre syskonen hade gått inne i stan.
Skolsystemet var ju helt annorlunda då för tiden. Man gick i småskola, A och B, fem år i folkskola och sen fortsättningsskola. Men om man var studiebegåvad, och hade de ekonomiska möjligheterna, kunde man pröva in i Flickläroverket efter första folk och i Pojkläroverket efter andra. Ja, vi sa Pojkskolan, fast den var öppen för flickor sedan några år. Där kunde man ta realen eller fortsätta och ta studenten.
Men det fanns ännu en möjlighet: Flickskolan hade en förberedande skola med tre klasser, och där fick både flickor och pojkar gå. Flickor som gått ut tredje förberedande med godkända betyg kom direkt in i första klass. Men pojkar togs inte emot där. De fick pröva in i Pojkskolan, eller gå ett år i folkskola emellan.
Karlskrona länslasarett vid Tullen bredvid Pantarholmen. Bilden visar Tullskolan då det ännu var lasarett. Här ser man de nu rivna glasverandorna. Framför byggnaderna parcellerna (avstyckad jordlott) på ”muddret”.
I Flickskolan gick man åtta år, men efter sex år kunde man fortsätta på Flickgymnasiet och ta studenten.
Flera av mina bästa vänner skulle börja i första förberedande i Flickskolan, och min syster gick i andra klass där. Jag hade allt gärna velat gå där, jag också. Men – det var det där med pengarna. Resorna kostade 20 kr per termin för ett spårvagnskort, tror jag. Och så var det ju terminsavgift, och skolböcker. Fast då kunde jag ärva min systers, som ärvt av vår bror, som ärvt av vår äldsta syster. Men ibland måste man ju ändå köpa en helt ny bok. Och så tillkom skrivmateriel, handarbeten, gymnastikkläder m.m.
Så det fick bli Tullskolan för min del. Där skulle jag gå i tre år, och sen pröva in i Flickskolan.
Stora vägen till skolan
Två flickor från Västra Mark gick i min klass. Jag ville gärna ha sällskap med dem på morgnarna. De kom uppifrån på vägen som fortfarande var lika smal och stenig, och dök fram under björken, där Kronobergsgatan slutade. Då skulle jag helst stå färdig i grinden, för de ville inte vänta. Skolböckerna bar jag i axelväska av smärting. Där hade jag också min frukost: två ostsmörgåsar och en mjölkflaska med patentkork.
Vi gick nerför Kronobergsbacken. Men nu var frågan: Skulle vi gå stora eller lilla vägen?
Björken där barnen träffades syns på bilden ovanför backen på Kronobergsgatan.
Stora vägen gick åt höger på Valhallavägen. Den var ju infartsväg då, innan Sunnavägen hade byggts, och där gick spårvagnarna. Galgamarken var helt obebyggd, och därför gick vi helst på Bergåsasidan. Det kändes tryggare. Gångbanan tog slut vid nätstängslet, där regementet började. Vi fortsatte förbi gymnastiksalen, den gamla, som sedan brann ner. Nu korsade vi körbanan och kom över på trottoaren vid Gräsvik. Vi gick förbi skomakeriet, Ahlbergs frisérsalong och Andréns speceriaffär, som låg på hörnet. Där bytte gatan namn till Polhemsgatan. Nu var vi mitt för regementets huvudingång. Stora grinden var låst, och vid den lilla stod en beväpnad vakt vid sin kur. På den sidan kom sedan spårvagnsstallarna, där vagnarna stod på natten, och några villor.
Spårläggning på Polhemsgatan mot centrum. I bakgrunden syns Kakelfabriken. Fotograferat från Spårvagnshallarnas tak 1910. Fotograf: Okänd. Källa: Blekinge Museum.
Stadsdelen Gräsvik i Karlskrona. Foto mot söder med spårvagnen där Polhemsgatan byter namn till Valhallavägen. Kvarteret Ankarcrona till vänster och kvarteret Spårvägen till höger. Andréns speceriaffär låg på hörnet till vänster i bild. Vykortet är från 1919. Fotograf: Okänd. Källa: Blekinge Museum.
På vår sida fortsatte Gräsvik med flera villor, som låg förnämt tillbakadragna uppe i den vackra bokskogen. Sedan ett gult hyreshus, där det tidigare varit slakteri. Nu var där mjölkaffär. Här tog bebyggelsen tvärt slut. Ovanför oss hade vi Galgaberget, som var brant nersprängt och slutade i ett vattenfyllt dike. Mitt emot hade vi viken vid Elleskär. Sedan började berget slutta lite, och en stig gick uppåt. Och så var vi framme vid Träförädlingen – ”Masonite, hård, halvhård, porös” -. Vi gick över Blåportsvägen. Däruppe i tallbacken ruvade Gasklockan, och mittemot låg kakelfabriken, där det redan lyste i fönstren och rök ur skorstenarna.
Karlskrona Träförädlings fabrik. I förgrunden Blåportsgatan. Fotograf: Hugo Eneroth. Källa: Blekinge Museum.
Kakelfabriken i Karlskrona. Fotograf: Hugo Eneroth. Källa: Blekinge Museum.
Nu återstod bara Tullskolans tomt. Grinden låg längst bort, vid grindstugan. Där bytte infartsvägen namn igen, Landsvägsgatan, och svängde upp på Pantarholmen, förbi Epidemisjukhuset. Tullparken fanns inte då. Där var en sumpig äng, snarast en del av Muddret.
Lilla vägen
Om vi i stället valde lilla vägen, tog vi av åt vänster på Valhallavägen. Vi gick förbi spårvagnens ändpunkt och över järnvägen. Sen följde vi vägen som gick mellan kyrkogården och järnvägen, i ungefär samma sträckning som nu. Fast den var mycket smalare då och naturligtvis inte belagd. Den fortsatte bort mot Kyrkogårdsviken, men dessförinnan tog vi av på en djupt nedsprängd, mycket smal väg som fortsatte längs efter järnvägen. Där stod på en skylt: Ridning och cykelåkning förbjuden. Högt ovanför oss låg banvallen, och hu vad det dånade när det kom ett tåg! Det var mycket tågtrafik på 20-talet på de tre järnvägslinjerna: CWJ, BKB och ÖBJ. CWJ ”Calskrona – Wexjö Järnväg”, BKB ”Blekinge Kustbanor” och ÖBJ ”Östra Blekinge Järnväg”.
Trädgårdsmästeriet vid Blå Port i Karlskrona. Fotograf: David Fritiof Källman. Källa: Blekinge Museum.
Utsikt över Trädgårdsmästeriet vid Blå Port och handelshamnen i Karlskrona. Fotograf: David Fritiof Källman. Källa: Blekinge Museum.
I hörnet mot Blåportsvägen låg ett trädgårdsmästeri med ett uthus mot järnvägssidan. Det var mörkt och dystert och hade inget fönster. När vi lyckligen kommit förbi det svängde vi in under Blåportjärnvägsviadukten, och fortsatte mot Tullskolan på andra sidan. Uppe i backen, mellan järnvägen och Träförädlingen, låg Karlskrona Barnhem för flickor. Därifrån kom en liten grupp som gjorde oss sällskap fram mot skolan. Vi kom in genom en liten grind, där vägen slutade mot Muddret.
Byggnaden på bilden visar ”Barnhemmet för flickor” och låg på Sunnavägen (som hade namnet Järnvägsgatan fram till 1934) vid Galgamarken, ovanför Blå Port. Barnhemmet upplöstes 1957 och revs i samband med att Galgamarken började bebyggas och idag återstår endast två grindstolpar på tomten där huset låg. Fotograf: Okänd. Källa: Blekinge Museum.
Grindstolparna vid Blå Port/Sunnavägen/Galgamarken som fortfarande står kvar efter Barnhemmet för flickor revs 1957. Fotograf: Hans Södergren
I skolan
Det fanns två småskolelärarinnor, som turades vid. Vår hette Anna Lindquist. Hon var den stränga av de två.
Skoldagen började med morgonbön. Fröken Lindquist spelade orgel och vi sjöng en psalm, ja, så gick det ju till överallt på den tiden.
Jag kunde läsa sedan länge, men varken räkna eller skriva. Och så fanns ju kristendom, sång och hembygdskunskap. Det blev mycket nytt att lära.
Ett längre avbrott i lektionerna var frukostrasten. Det nya gymnastikhuset höll just på att byggas, och skolgården var belamrad med staplar av bräder och tegel. Det blev bra sittplatser på frukostrasten under den varma årstiden. Men om det regnade eller var för kallt fick vi sitta inomhus, i ett slags glasveranda med tunna väggar och helt oeldad. Vi satt tätt ihopkrupna på långa träbänkar, med ytterkläderna på. Men lika mycket frös vi ändå. Sen sprang vi ut och jagade varandra för att få upp värmen.
När klockan ringde och rasten var slut, skulle vi ställa upp oss klassvis. Varje lärare vinkade på sin klass, och så tågade vi in i god ordning.
Då för tiden var ju skolaga tillåten. Luggning och örfilar var vanligt. En lärare kallades aldrig annat än ”knip i örat”. Men Anna Lindquist använde inga såna metoder. Hon hade respekt med sig ändå.
Någon gång i terminen kunde det gå som en susning genom korridorerna: ”Det är en pojke som ska in till överläraren och få stryk. Han har gjort något fult.” Hu, man vågade inte tänka på det. Kanske att han hade stulit?
Hemvägen
Hem från skolan gick vi oftast stora vägen, och då var vi ett helt sällskap. Flickor och pojkar från Gräsvik, Bergåsa och Västra Mark. Det var inte så idylliskt som i Bullerbyn, men nästan. På vintern bröt vi istappar som hängde ner från Galgaberget, ljuvliga att suga på. På våren kunde man plocka tussilago i diket. Om hösten var det pojkarnas käraste nöje att kasta kardborrar i håret på flickorna.
En gång hade jag inte druckit upp all mjölken i min flaska, och så föll jag omkull, och flaskan gick sönder. Det var illa nog, men värst att ”Sörgården” blivit indränkt med mjölk. När jag kom hem, och packat upp väskan, var boken hopklibbad, så att den inte gick att öppna. Vi måste betala för en ny bok. Mor grälade inte, jag kunde ju inte hjälpa det. Men jag var ändå djupt olycklig.
Skillnad på folk och folk
På Bergåsa och Västra Mark bodde många sorters människor: lärare, läkare, präster, officerare men också hantverkare, affärsbiträden, underofficerare och pillemasare (varvsarbetare på Karlskronavarvet). De vuxna umgicks bara med sina jämlikar. Men vi barn valde vänner och fiender på andra grunder.
Det fanns i alla fall en skillnad som vi var starkt medvetna om: mellan dem som talade vanlig karlskronitiska och dem som talade ”fint”, d.v.s. stockholmska. Det var särskilt officersbarnen, som ju ofta flyttade mellan Stockholm och Karlskrona.
”Du ska inte säja pipperkauker”, sa min vän Elsa som var uppifrån landet. Det heter ju pepparkakor. Och så säjer du sjynnen när det heter sjön. Sjön, förresten! Nej, du skall säja havet!” Jag blev betänksam. Pepparkakor, det var nog sant. Men att kalla Studentviken för havet! Nej, det gick bara inte. Och aldrig lyckades jag åstadkomma ett tungspetsrrr, som Elsa blev belåten med.
En gång skröt jag för Elsa: ”Min stora syster har tagit studenten”. Men hon blev inte svarslös. ”Själv går du ju bara i Tullskolan. I min klass i Flickskolan går det bara fina flickor. Några av dem är adel!” Nu var jag ordentligt tillplattad. Men jag tröstade mig med mina pappersdockor, som min syster ritade. De fick adliga namn allihop.
Farväl till Tullskolan
Allt hade ändå varit bra i Tullskolan, om det inte varit för morgnarna. Det var den där otäcka havregrynsgröten, som måste ätas upp innan jag fick ge mig iväg. Och när jag kom ut i grinden, hade mina kamrater hunnit försvinna nerför backen. Så länge morgnarna var ljusa, gick det bra ändå. Men sen! Jag var ohjälpligt mörkrädd. Vid lilla vägen fanns ingen belysning alls, och så gick den bredvid kyrkogården. Och på stora vägen måste man gå förbi Galgamarken, ensam, i halvmörker, nej, det var för ruskigt! Antingen fick jag spårvagnspengar och steg på vid Bondegatan och gick av vid Kakelfabriken eller epidemisjukhuset. Det blev en onödig utgift. Eller också måste vår jungfru följa mig fram till gasklockan och hon hade ju annat att göra.
Så när jag gått ut A och B beslöt föräldrarna att jag skulle få göra ett försök. Min äldsta syster skulle läsa med mig på sommaren, och så skulle jag pröva in i Flickskolans första klass på hösten.
Men dessförinnan var det examen i Tullskolan. Jag hade ny klänning, inte ärvd utan sydd särskilt till mig. Den var av tunt oblekt bomullstyg med en stor blombukett broderad på livet. Och så hade jag varit i Ahlbergs frisersalong och shinglat mig!
Och nu kom mitt livs stoltaste ögonblick: Jag fick gå fram och läsa Fader Vår inför hela klassen och alla åhörarna. Och jag stakade mig inte på ett enda ord.
Textförfattare: Astrid Alm
Källa: Kaulskroniten nummer 2-1995 utgiven av Föreningen Gamla Carlscrona
Sandlåda för halkbekämpning, Bondegatan/Vasagatan.
Sandlåda för halkbekämpning, Idrottsvägen 3.
Sandlåda för halkbekämpning, Sunnavägen/Valhallavägen.
